Category Archives: Påhittat

Saker som är påhittade och skrivna av mig.

Avslut på ett lakan

Lakanet var fortfarande blött och skrynkligt.

Eftermiddagens sol hade börjat vinklas in i rummet. Om tre timmar skulle den försvinna bakom huset mittemot. ”Måste fixa en balkong med kvällsol”. Tanken kändes konstig egentligen. Det var inte boendefrågan som var prio ett just nu…

Middagen och vinet värmde behagligt i minnet när han låste upp dörren. Hon slank in före honom och låtsades stänga dörren. ”Lösen?” sade hon och log. Han låtsades fundera, sken upp och sträckte handen efter sina skjortknappar och knäppte långsamt demonstrativt upp dem. En efter en. Dörren öppnades… 

Han tittade i telefonens logg över senaste samtal. Det översta numret var från henne.  Med en van tumgest släckte han displayen, ångrade sig och tog fram bildarkivet. Ett varmt burrigt mjukt hårsvall mötte honom på de senast tagna bilderna. Han växlade över till mailappen. Funderade ett tag men markerade hennes email och raderade dem.

Han kände hennes ben runt sitt, hennes fuktighet mot sitt lår. Handen som vilade på hennes rygg gled runt både av egen vilja men även hennes rörelser mot honom.  Det var varmt men bekom honom inte.  Han häpnade åter igen över att hennes hud var så mjuk. Det upphörde aldrig att förvåna honom och fick honom att gå på upptäcktsfärd över redan kända ytor.

Persiennerna var nere men vridna så att bara solen kunde blicka in i rummet.  Satt man i huset rakt över skulle man inte se något om vad som sker i lägenheten.   Han kollade att balkongdörren var stängd. Hade den varit det hela tiden? Skulle hennes ljud ha hörts?

Kort efter att de älskat första gången såg hon ner mot honom.  Allvarligt leende. Det kändes som en outtalad fråga som låg i hennes händer när de rörde sig över hans axlar och bröst. När blir nästa gång? Kan du? Vill du? Han älskade hennes fantasi, hennes tankar som hoppade från barnsligt till skarpt intellektuellt om vartannat. Ibland med tvära kast. För tvära? 

Hans fot rörde vid hennes minimala BH som låg som ett snöre, pekandes in mot sovrummet. Som en riktningsvisare om var det skulle ske någonstans. Föreningen. Sammansmältningen.  Han lirkade in tårna under tygremsan och sparkade upp den i luften och hindrade nerfärden med handen. Han stoppade ner den i hennes väska där hennes övriga kläder redan låg.

De skyndade in i lägenheten. Lekte, skrattade på väg mot passionen i sängen. Så var det alltid när de möttes. Hett , tätt och utan annat i tankarna än den egna njutningen.  Hon skrattade högt när han snubblade till i ivern att få av sig sina byxor och föll till golvet.  Han tog emot sig med handen. Hårt! Han tittade upp när hon böjde sig ner och pussade honom på handen. Som en mor pussar bort det onda hos sitt barn… 

Egna njutningen? Hade det varit så för henne också? Handen ömmade. Inte mycket men tillräckligt för att det skulle vara irriterande. Hade han hållit om henne för länge eller var det fallet i hallen som spökade? Han visste inte vilket. Hjärnan kändes dimmig. Enda klara tanken var att det kändes som att de hade haft olika inriktning till sin ”lek”. Mer allvar för den ena av dem.

Hennes bröst nuddade hans rygg och hennes ena arm låg över hans höft. Handen dinglade retfullt och kom då och då emot hans pung. Varje gång lät hon ett ljudlöst fnitter komma över läpparna.  Han kände sig sval men i hjärnan spred sig en värme som sopade undan alla vettiga tankar. Trots att hon låg så nära kände han inte hennes hud. Det hade blivit för mycket, för ofta och inte som han ville.  Erkännandet av sin del i det hela slank snabbt genom huvudet på honom.  Han avfärdade det med en tankemässig handviftning. Trots hettan i mötena klickade det inte. Hon hade velat mötas ofta och inte alltid tagit nejet som ett slutgiltigt svar.   Han vände sig om och kunde bara se hennes ansikte. Lakanet hade lagt sig över hennes överkropp och hals.

Men en ryckning vaknade han till. Vände blicken in mot rummen. Det var bestämt nu. Han gick tillbaka till sängen och stod där en stund innan han öppnade munnen.

-Du, det slutar här nu.  Sade han lågt men ändå tydligt.

Hon såg  på honom, men varken pupillerna eller ögonlocken rörde sig.

Inspirerat av Skrivpufftemat ”Att avsluta

Författarens kommentar: Historien blev mörkare än jag trodde från början. Jag skrev slutet ganska tidigt och fyllde sedan på . Jag är inte heölt nöjd med hur jag inte fått till hans och hennes känsloliv men jag hade kort om tid och ville också att det skulle bli en ganska kort novell.

Jag är ändå hyfsat nöjd med resultatet. Skriv gärna vad du tycker.

Kommentar 23/8 2012: Har omarbetat och lagt till två stycken. Hur tycker ni att tempus är? Finns det några logiska fel i det?

 

11 kommentarer

Filed under Läsvärt, Påhittat, Skrivpuff

Hålla låda

Innehållsdeklaration:

Glasögon – För att läsa, men framförallt för att kunna jobba och skriva framför datorn. Utan dessa blir jag ofoksuerad.

Putsduk – För att se klarare i tillvaron

VPN-dosa – För att få säker kontakt med jobbet så att inte någon annan kan se vad jag gör. En nödvändighet för att kunna vara fri i val av arbetsplats.

USB-Minne – Bokstavligt talat en nyckel och ett reservminne. Lösenord och viktiga filer åtkomliga var och när som helst. Alla identiteter i en elektronisk låsbar låda.

Dessa nödvändiga saker är med mig i princip hela tiden varje vardag. Praktiskt att då samla dem tillsammans i en liten ask. Det tog mig ett par stycken innan jag hittade rätt.

Den skulle vara rymlig men inte för stor, alltså nästan lika stor på insidan som på utsidan.  Den måste ha en bra form, annars får sakerna inte plats. Den måste vara kläm och stötsäker.

Myrorna blev min räddning. I tiokronorslådan hittade jag längst ner detta balla, coola metallstycke.

Mitt etui de vivre. (Livslåda)

Frihet i en liten ask

Frihet i en liten ask

Inspirerad av skrivpuffs tema  28 maj – Etui

4 kommentarer

Filed under Läsvärt, Påhittat, Skrivpuff

Laissez-Faire

Bloggposten från igår låg och brände i bakhuvudet.

Han hade inte velat skriva den. På det viset… Det hade blivit för många liknande på sistone, men det bara blev så. ”Man skriver ju utifrån sig själv” som en kommentar hade ekat tillbaka mot honom.
”Visst och då är jag bara gnällig nuförtiden” tänkte han medan han slog ihop laptopen och betalade för latten.
Gråvädret hade hängt kvar ända sedan frukosten, men ännu kom inga droppar. De väntade säkert till kvällen bara för att han inte tagit med paraplyet. En chansning som kanske gick hem. Eller inte…

”REA Affären upphör”

I skyltfönstret lyste erbjudandet om musikinstrument till halva priset. Han ville ha en ny gitarr med inbyggd mikrofon.  Igår hade  han till och med varit inne och testat och hittat en med fin klang. ”Äh! jag måste ju lära mig spela ordentligt först”.  Hemma stod både elgitarr och akustisk som egentligen dög bra. Han förbannade sig själv att han leddes in på tanken att materialet skulle göra honom bättre. ”Materialspelare” hade en kollega kallat honom tidigare under en squashmatch. Den kommentaren gnagde då och då.

Han kikade in på ställningen i sina wordfeudmatcher. De flesta ledde han med över hundra poäng. ”Bra då slipper jag tänka allt för mycket på nästa drag” .

Laissez-faire (lånad från flickr)

Laissez-faire (lånad från flickr)

På väg mot jobbentrén tänkte han att teammedlemmarna säkert var lika mediokra idag som igår och alla andra dagar.  ”Varje gång jag frågar får jag ett ickesvar och jag får ändå ta reda på saker själv. Ingen idé att fråga vidare alltså.” Det tröttade ut honom. Ibland så att han  ville lämna allt, säga upp sig och bara skita i konsekvenserna. ”Laissez-faire” dök upp från glosboken i huvudet.

Ibland hamnade han i ett läge av ”låt-gå”.  När allt tog emot. När man trots alla försök inte kom framåt på något håll. Han tyckte ofta att den känslan var skön. Att lämna allt ansvar åt slumpen eller andra. Bara ge upp och flyta med, eller kanske bara flyta runt på samma ställe. Konstigt nog kunde det hända att han från det läget kunde komma vidare till ett ”Faire!”. Ett förutsättningslöst göra-på-annat-sätt läge.

”Hörru!” Projektledaren hojtade ut genom dörren. ”Bra demo igår.  Kunderna vet nog inte vad de vill ha egentligen så det var nog därför de var lite lama och knölade. Men du var lugn och metodisk i ditt framförande och jag gillade dina homoristiska powerpointbilder.”

”Lustigt vad jag gnäller över sådant jag egentligen kan påverka.” Tanken slog honom när han satte sig på kontorsstolen.

Han log.

Skrivpuffinspiration om ”Gnälla”

PS. Jag kan gnälla på mig själv som inte kollade stavningen i rubriken. Tack Kalle Byx för att du uppmärksammade mig på det.

5 kommentarer

Filed under Deppighet, Läsvärt, Påhittat, Skrivpuff

Var är den nu då?

På golvet låg de huller om buller.

Gamla bilder

Gamla bilder (bild lånad från flickr)

Garderobsdörren, lådorna, till och med ett av köksskåpen hade dörren öppen. I jakten hade jag  inte tid att stänga och städa efter mig. Det fick vänta… Sedan när jag hittat det jag letar så febrilt förtvivlat efter. Om jag hittar det? Några gamla fotografier från tjugoårsåldern hade nästan halkat in under byrån. Jag tittade till en extra gång. Där kunde det ha funnits men, nej inte nu.

Mina händer kände något mjukt i  en av lådorna. Jag drog ut en stickad halsduk. Min mormor hade gjort den. Krumma fingrar runt stickorna och jag minns när hon lade den runt min hals. Den luktade nytt garn och var inte särskilt snygg i färgerna. Men det var mormors, och den var mjuk. Som hennes hand på min kind då och då. Den åkte ner bland de andra på golvet. Fel låda. Fel tidsålder.

Jag rätade upp mig och slog emot byrån med baken. Jag kände att något kom fallande och hann precis vända mig om för att fånga upp en liten lerkatt som stått ovanpå. Morråren var målade och ögonen slutna, men man kunde känna hur den spann där den låg i min hand, cirkelformad som katter blir när de sover gott. Jag kramade den försiktigt precis som jag kramat henne som jag fått den av. Då, tidigare. Men nej det var inte den här heller jag letade efter. Den fick dock sova vidare på byrån och inte på golvet.

Lustigt med alla dessa flyktiga sammanträffanden ändå. Korten, katten och det mjuka garnet. De tände minnesspår i hjärnan som inte slocknade så lätt.

”Hallå?”

Jag hade inte hört att ytterdörren öppnats och en röst i hallen tände en autostrada av minnen ända fram till nu.

”Hej älskling välkommen hem”. Jag nästan viskade fram orden för det behövdes ingen stark röst för detta.

Hittat!

Inspirerad av Skrivpuff på temat ”Hitta” (Skrivpuff 14:e maj 2012?)

12 kommentarer

Filed under Läsvärt, Lättviktigt, Påhittat, Skrivpuff

Pynta

Det såg snyggt ut tyckte hon.

Fast det var något hon hade glömt. Hon tittade in i spegeln och mötte sina ögon, blickade bort en kort sekund och sedan tillbaka igen. Det var något med ögonen insåg hon. Det fattades  något där. Hon lutade sig närmare, långsamt för det kändes konstigt att titta på sig själv. Så många gånger som hon ändå stått framför samma spegel. Samma badrum.  Hon noterade trött den grågröna färgen ovanför badkaret och för vilken gång i ordningen mindes hon inte gjorde hon en mental anteckning att gå förbi färgaffären och se ut ett lämpligt alternativ.

Hon fokuserade åter på sina ögon. Provade att halvsluta ögonlocken och kisa mot sin spegelbild. Det var svårt att se detaljer så hon provade att spärra upp dem på vid gavel. Som om någon sagt något fräckt eller förolämpande. Trots ögonlockens rörlighet var det ändå något tomt över det. Som en gondol i ett pariserhjul med bara en person, eller dukat för två när den ene jobbar över.

En blänk i spegeln fick henne att kika tillbaka över sin egen axel. Luciaglittret hon hängt som ram runt badrumsdörren hade halkat ner en aning och lekte tittut i ena hörnet på dörröppningen.

Just det!

Det var det som saknades. Få se. Hon rotade i badrumskåpet. ” Go Cosmetics Blå” fick det bli. Med full koncentration på mascaraborsten lade hon på ett tunt lager glittermascara. Skruvade ihop den lilla flaskan och tittade återigen  på ansiktet i spegeln.

Pynt (bild lånad från Flickr)

Pynt (bild lånad från Flickr)

Just det

Där satt den.

På väg ut med handen bakom sig för att släcka lampan nuddade hon luciaglittret.  ”Fan varför brydde jag mig om att pynta lägenheten”.

(Skrivet för Skrivpuff  den 19/12 2011 på temat Att Pynta )

14 kommentarer

Filed under Påhittat, Skrivpuff

Sagan om kakan

Min son har läst om sagor i svenskan i skolan och håller nu på med en egen saga. Jag  började med inspiration från mina barn skriva en egen saga. Eftersom vi bakat en sockerkaka så fick sagan narutligtvis handla om en kaka.

 

Sagan om kakan

Det var en gång ett kungarike norr om Stockholm. I detta rike bodde en snäll mor med sin stilige man och deras två sluga barn.
Mor hade en gång bakat en kaka som var så otroligt god att den hade magiska krafter och den som åt en bit levde i tusen år men om man åt hela så dog man på fläcken.
De båda föräldrarna bestämde att denna kaka var för farlig och låste in den i skafferiet.

Tyvärr hände det sig att en granne en gång smög in och stal kakan och åt upp hälften. Han överlevde men den gav sådana biverkningar att grannen blev för evigt ond. Den andra hälften tappade grannen i farstun.

Den nu onde grannen lämnade in falska klagomål om oväsen till hyresnämnden och fick familjen vräkt från sin lägenhet och de fick gå och bo i ett gammalt soprum.

En natt gick deras son  i sömnen och hamnade bland mat och kastruller i det hörn där de hade köket. Det råkade sig inte bättre att han drömde om en galamiddag och i sömnen började äta av familjens matvaror. Resterna av kakan hade de lagt i en kartong från den lokala pizzerian, men locket hade glidit upp och nästan halva kakan försvann ner i sonens mage.

Familjen vaknade av ett fasansfullt oväsen. Pojken vrålade “Jag hatar er allihopa, ni har adopterat mig, och min syster är egentligen 30 år äldre än jag fast ni kallar henne lillasyster”.
Mannen och hustrun förstod direkt vad som hade hänt och den tomma kartongen bekräftade deras farhågor.

Nu var goda råd dyra. De ville ju inte ha en skränande ondskefull son i huset. Men hur skulle de få tyst på honom så att de kunde tänka? De hade pannan i djupa veck när dottern trängde sig emellan med något grönt i handen.
-Titta, ge honom det här utropade hon. Han brukar alltid tystna när han är tvungen att äta broccoli.

Far och mor höll i sonen och dottern ställde sig på en stol framför så att hon kunde proppa in broccoli i munnen på sonen.
– Jag är den bästa sonen i hela världen men det har ni aldrig förstått… Var det sista de hörde honom säga innan munnen var så full av broccoli att han tystande. Pojken kastade sig av och an och lyckades frigöra sig från föräldrarnas grepp och sprang ut ur soprummet.

De sprang ut efter honom och stannade tvärt. Där stod sonen i månljuset och tittade på dem.
– God afton kära mor och far. Har ni sett så vackert månen lyser inatt sade sonen med mild röst. Jag måste ha gått i sömnen och hamnat här ute.

-Du är inte ond och galen? utropade modern.
– Nej men vad pratar du för gallimattias? log sonen.
-Hurra! utbrast dottern. Nu vet jag vad vi ska mata grannen med.

Grannen, som nu blivit gårdsombud skulle ställa till med gårdsfest. Eftersom han också lyckats få alla andra grannar vräkta var han tvungen att betala folk för att komma på festen. Familjen som han tidigare vräkt kände han inte igen när de kom. Så långt hade hans ondska förvandlat honom. Men de tog emot hans pengar och räckte fram ett paket till honom.
-Här är en gåva till er. Ers Högvördiga gårdsombud sade pappan och lämnade fram en broccolipaj.

Grannen såg lite tvivlande på pajen men den såg så god ut att han inte tvekade länge utan tog den i sina händer. Faktiskt lockade den honom så mycket att han genast började äta av den.
-Förbannade hyresgäster som inte kan konsten att laga god mat åt en, väste han mellan tuggorna.
Familjen drog sig skräckslaget undan för de trodde att grannen menat dem men de suckade av lättnad när grannen slickade sig om fingrarna efter att ha ätit upp pajen med ett nöjt flin.
-Den här pajen var det inget fel på alls! sade han och klappade sig på magen.

Plötsligt såg han alldeles grå ut i ansiket och med ett stön sjönk han ihop med ansiktet mot marken. Övriga gäster tog tillfället i akt och rusade iväg för de ville absolut inte vara längre än nödvändigt på en fest de aldrig velat gå på.

Familjen stod kvar som förstenad. Tänk om de hade haft för lite broccoli i paje? Tänk om kryddorna hade varit för starka. Tänk om det hade varit fel slags höns som värpt äggen till pajen?

Grannen reste långsamt på huvudet och tittade mot föräldrarna och barnen som stod med armarna om varandra. Hans ansikte vreds ihop i en grimasch. Plötslitg kom en tår från hans öga.
-Välkomna tillbaka! Kära grannar. Vad trevligt att se er här igen.

Och så levde famijen lyckliga i alla sina dagar tills sonen en dag utropade:.
-Meeeen måste jag laga mat idag igen? Jag gjorde ju det en gång förra månaden…
Föräldrarna tittade på varandra och skakade på sina huvuden.

Han hade inte ätit kaka, han hade bara kommit i tonåren.
För mycket av det goda? (Bild lånad från Flickr)

För mycket av det goda? (Bild lånad från Flickr)

4 kommentarer

Filed under Påhittat

Bara en liten dikt

Idag rann följande lilla poem ut genom fingrarma
Frosten tar allt levande. Frosten kyler ner.
Frosten kommer trevande. Sedan känner du inget mer.

Men solen värmer det kalla. Solen tinar din själ.
Värme älskar vi alla. Värmen från kärlek gör väl.

(Bild lånad från Flickr)

(Bild lånad från Flickr)

5 kommentarer

Filed under Påhittat