Category Archives: Skrivpuff

Avslut på ett lakan

Lakanet var fortfarande blött och skrynkligt.

Eftermiddagens sol hade börjat vinklas in i rummet. Om tre timmar skulle den försvinna bakom huset mittemot. ”Måste fixa en balkong med kvällsol”. Tanken kändes konstig egentligen. Det var inte boendefrågan som var prio ett just nu…

Middagen och vinet värmde behagligt i minnet när han låste upp dörren. Hon slank in före honom och låtsades stänga dörren. ”Lösen?” sade hon och log. Han låtsades fundera, sken upp och sträckte handen efter sina skjortknappar och knäppte långsamt demonstrativt upp dem. En efter en. Dörren öppnades… 

Han tittade i telefonens logg över senaste samtal. Det översta numret var från henne.  Med en van tumgest släckte han displayen, ångrade sig och tog fram bildarkivet. Ett varmt burrigt mjukt hårsvall mötte honom på de senast tagna bilderna. Han växlade över till mailappen. Funderade ett tag men markerade hennes email och raderade dem.

Han kände hennes ben runt sitt, hennes fuktighet mot sitt lår. Handen som vilade på hennes rygg gled runt både av egen vilja men även hennes rörelser mot honom.  Det var varmt men bekom honom inte.  Han häpnade åter igen över att hennes hud var så mjuk. Det upphörde aldrig att förvåna honom och fick honom att gå på upptäcktsfärd över redan kända ytor.

Persiennerna var nere men vridna så att bara solen kunde blicka in i rummet.  Satt man i huset rakt över skulle man inte se något om vad som sker i lägenheten.   Han kollade att balkongdörren var stängd. Hade den varit det hela tiden? Skulle hennes ljud ha hörts?

Kort efter att de älskat första gången såg hon ner mot honom.  Allvarligt leende. Det kändes som en outtalad fråga som låg i hennes händer när de rörde sig över hans axlar och bröst. När blir nästa gång? Kan du? Vill du? Han älskade hennes fantasi, hennes tankar som hoppade från barnsligt till skarpt intellektuellt om vartannat. Ibland med tvära kast. För tvära? 

Hans fot rörde vid hennes minimala BH som låg som ett snöre, pekandes in mot sovrummet. Som en riktningsvisare om var det skulle ske någonstans. Föreningen. Sammansmältningen.  Han lirkade in tårna under tygremsan och sparkade upp den i luften och hindrade nerfärden med handen. Han stoppade ner den i hennes väska där hennes övriga kläder redan låg.

De skyndade in i lägenheten. Lekte, skrattade på väg mot passionen i sängen. Så var det alltid när de möttes. Hett , tätt och utan annat i tankarna än den egna njutningen.  Hon skrattade högt när han snubblade till i ivern att få av sig sina byxor och föll till golvet.  Han tog emot sig med handen. Hårt! Han tittade upp när hon böjde sig ner och pussade honom på handen. Som en mor pussar bort det onda hos sitt barn… 

Egna njutningen? Hade det varit så för henne också? Handen ömmade. Inte mycket men tillräckligt för att det skulle vara irriterande. Hade han hållit om henne för länge eller var det fallet i hallen som spökade? Han visste inte vilket. Hjärnan kändes dimmig. Enda klara tanken var att det kändes som att de hade haft olika inriktning till sin ”lek”. Mer allvar för den ena av dem.

Hennes bröst nuddade hans rygg och hennes ena arm låg över hans höft. Handen dinglade retfullt och kom då och då emot hans pung. Varje gång lät hon ett ljudlöst fnitter komma över läpparna.  Han kände sig sval men i hjärnan spred sig en värme som sopade undan alla vettiga tankar. Trots att hon låg så nära kände han inte hennes hud. Det hade blivit för mycket, för ofta och inte som han ville.  Erkännandet av sin del i det hela slank snabbt genom huvudet på honom.  Han avfärdade det med en tankemässig handviftning. Trots hettan i mötena klickade det inte. Hon hade velat mötas ofta och inte alltid tagit nejet som ett slutgiltigt svar.   Han vände sig om och kunde bara se hennes ansikte. Lakanet hade lagt sig över hennes överkropp och hals.

Men en ryckning vaknade han till. Vände blicken in mot rummen. Det var bestämt nu. Han gick tillbaka till sängen och stod där en stund innan han öppnade munnen.

-Du, det slutar här nu.  Sade han lågt men ändå tydligt.

Hon såg  på honom, men varken pupillerna eller ögonlocken rörde sig.

Inspirerat av Skrivpufftemat ”Att avsluta

Författarens kommentar: Historien blev mörkare än jag trodde från början. Jag skrev slutet ganska tidigt och fyllde sedan på . Jag är inte heölt nöjd med hur jag inte fått till hans och hennes känsloliv men jag hade kort om tid och ville också att det skulle bli en ganska kort novell.

Jag är ändå hyfsat nöjd med resultatet. Skriv gärna vad du tycker.

Kommentar 23/8 2012: Har omarbetat och lagt till två stycken. Hur tycker ni att tempus är? Finns det några logiska fel i det?

 

Annonser

11 kommentarer

Filed under Läsvärt, Påhittat, Skrivpuff

Hålla låda

Innehållsdeklaration:

Glasögon – För att läsa, men framförallt för att kunna jobba och skriva framför datorn. Utan dessa blir jag ofoksuerad.

Putsduk – För att se klarare i tillvaron

VPN-dosa – För att få säker kontakt med jobbet så att inte någon annan kan se vad jag gör. En nödvändighet för att kunna vara fri i val av arbetsplats.

USB-Minne – Bokstavligt talat en nyckel och ett reservminne. Lösenord och viktiga filer åtkomliga var och när som helst. Alla identiteter i en elektronisk låsbar låda.

Dessa nödvändiga saker är med mig i princip hela tiden varje vardag. Praktiskt att då samla dem tillsammans i en liten ask. Det tog mig ett par stycken innan jag hittade rätt.

Den skulle vara rymlig men inte för stor, alltså nästan lika stor på insidan som på utsidan.  Den måste ha en bra form, annars får sakerna inte plats. Den måste vara kläm och stötsäker.

Myrorna blev min räddning. I tiokronorslådan hittade jag längst ner detta balla, coola metallstycke.

Mitt etui de vivre. (Livslåda)

Frihet i en liten ask

Frihet i en liten ask

Inspirerad av skrivpuffs tema  28 maj – Etui

4 kommentarer

Filed under Läsvärt, Påhittat, Skrivpuff

Laissez-Faire

Bloggposten från igår låg och brände i bakhuvudet.

Han hade inte velat skriva den. På det viset… Det hade blivit för många liknande på sistone, men det bara blev så. ”Man skriver ju utifrån sig själv” som en kommentar hade ekat tillbaka mot honom.
”Visst och då är jag bara gnällig nuförtiden” tänkte han medan han slog ihop laptopen och betalade för latten.
Gråvädret hade hängt kvar ända sedan frukosten, men ännu kom inga droppar. De väntade säkert till kvällen bara för att han inte tagit med paraplyet. En chansning som kanske gick hem. Eller inte…

”REA Affären upphör”

I skyltfönstret lyste erbjudandet om musikinstrument till halva priset. Han ville ha en ny gitarr med inbyggd mikrofon.  Igår hade  han till och med varit inne och testat och hittat en med fin klang. ”Äh! jag måste ju lära mig spela ordentligt först”.  Hemma stod både elgitarr och akustisk som egentligen dög bra. Han förbannade sig själv att han leddes in på tanken att materialet skulle göra honom bättre. ”Materialspelare” hade en kollega kallat honom tidigare under en squashmatch. Den kommentaren gnagde då och då.

Han kikade in på ställningen i sina wordfeudmatcher. De flesta ledde han med över hundra poäng. ”Bra då slipper jag tänka allt för mycket på nästa drag” .

Laissez-faire (lånad från flickr)

Laissez-faire (lånad från flickr)

På väg mot jobbentrén tänkte han att teammedlemmarna säkert var lika mediokra idag som igår och alla andra dagar.  ”Varje gång jag frågar får jag ett ickesvar och jag får ändå ta reda på saker själv. Ingen idé att fråga vidare alltså.” Det tröttade ut honom. Ibland så att han  ville lämna allt, säga upp sig och bara skita i konsekvenserna. ”Laissez-faire” dök upp från glosboken i huvudet.

Ibland hamnade han i ett läge av ”låt-gå”.  När allt tog emot. När man trots alla försök inte kom framåt på något håll. Han tyckte ofta att den känslan var skön. Att lämna allt ansvar åt slumpen eller andra. Bara ge upp och flyta med, eller kanske bara flyta runt på samma ställe. Konstigt nog kunde det hända att han från det läget kunde komma vidare till ett ”Faire!”. Ett förutsättningslöst göra-på-annat-sätt läge.

”Hörru!” Projektledaren hojtade ut genom dörren. ”Bra demo igår.  Kunderna vet nog inte vad de vill ha egentligen så det var nog därför de var lite lama och knölade. Men du var lugn och metodisk i ditt framförande och jag gillade dina homoristiska powerpointbilder.”

”Lustigt vad jag gnäller över sådant jag egentligen kan påverka.” Tanken slog honom när han satte sig på kontorsstolen.

Han log.

Skrivpuffinspiration om ”Gnälla”

PS. Jag kan gnälla på mig själv som inte kollade stavningen i rubriken. Tack Kalle Byx för att du uppmärksammade mig på det.

5 kommentarer

Filed under Deppighet, Läsvärt, Påhittat, Skrivpuff

Var är den nu då?

På golvet låg de huller om buller.

Gamla bilder

Gamla bilder (bild lånad från flickr)

Garderobsdörren, lådorna, till och med ett av köksskåpen hade dörren öppen. I jakten hade jag  inte tid att stänga och städa efter mig. Det fick vänta… Sedan när jag hittat det jag letar så febrilt förtvivlat efter. Om jag hittar det? Några gamla fotografier från tjugoårsåldern hade nästan halkat in under byrån. Jag tittade till en extra gång. Där kunde det ha funnits men, nej inte nu.

Mina händer kände något mjukt i  en av lådorna. Jag drog ut en stickad halsduk. Min mormor hade gjort den. Krumma fingrar runt stickorna och jag minns när hon lade den runt min hals. Den luktade nytt garn och var inte särskilt snygg i färgerna. Men det var mormors, och den var mjuk. Som hennes hand på min kind då och då. Den åkte ner bland de andra på golvet. Fel låda. Fel tidsålder.

Jag rätade upp mig och slog emot byrån med baken. Jag kände att något kom fallande och hann precis vända mig om för att fånga upp en liten lerkatt som stått ovanpå. Morråren var målade och ögonen slutna, men man kunde känna hur den spann där den låg i min hand, cirkelformad som katter blir när de sover gott. Jag kramade den försiktigt precis som jag kramat henne som jag fått den av. Då, tidigare. Men nej det var inte den här heller jag letade efter. Den fick dock sova vidare på byrån och inte på golvet.

Lustigt med alla dessa flyktiga sammanträffanden ändå. Korten, katten och det mjuka garnet. De tände minnesspår i hjärnan som inte slocknade så lätt.

”Hallå?”

Jag hade inte hört att ytterdörren öppnats och en röst i hallen tände en autostrada av minnen ända fram till nu.

”Hej älskling välkommen hem”. Jag nästan viskade fram orden för det behövdes ingen stark röst för detta.

Hittat!

Inspirerad av Skrivpuff på temat ”Hitta” (Skrivpuff 14:e maj 2012?)

12 kommentarer

Filed under Läsvärt, Lättviktigt, Påhittat, Skrivpuff

Pynta

Det såg snyggt ut tyckte hon.

Fast det var något hon hade glömt. Hon tittade in i spegeln och mötte sina ögon, blickade bort en kort sekund och sedan tillbaka igen. Det var något med ögonen insåg hon. Det fattades  något där. Hon lutade sig närmare, långsamt för det kändes konstigt att titta på sig själv. Så många gånger som hon ändå stått framför samma spegel. Samma badrum.  Hon noterade trött den grågröna färgen ovanför badkaret och för vilken gång i ordningen mindes hon inte gjorde hon en mental anteckning att gå förbi färgaffären och se ut ett lämpligt alternativ.

Hon fokuserade åter på sina ögon. Provade att halvsluta ögonlocken och kisa mot sin spegelbild. Det var svårt att se detaljer så hon provade att spärra upp dem på vid gavel. Som om någon sagt något fräckt eller förolämpande. Trots ögonlockens rörlighet var det ändå något tomt över det. Som en gondol i ett pariserhjul med bara en person, eller dukat för två när den ene jobbar över.

En blänk i spegeln fick henne att kika tillbaka över sin egen axel. Luciaglittret hon hängt som ram runt badrumsdörren hade halkat ner en aning och lekte tittut i ena hörnet på dörröppningen.

Just det!

Det var det som saknades. Få se. Hon rotade i badrumskåpet. ” Go Cosmetics Blå” fick det bli. Med full koncentration på mascaraborsten lade hon på ett tunt lager glittermascara. Skruvade ihop den lilla flaskan och tittade återigen  på ansiktet i spegeln.

Pynt (bild lånad från Flickr)

Pynt (bild lånad från Flickr)

Just det

Där satt den.

På väg ut med handen bakom sig för att släcka lampan nuddade hon luciaglittret.  ”Fan varför brydde jag mig om att pynta lägenheten”.

(Skrivet för Skrivpuff  den 19/12 2011 på temat Att Pynta )

14 kommentarer

Filed under Påhittat, Skrivpuff

Det är skillnad på dig och mig

Du ska ha ett brunt kort och jag får ett blått.

Visst är det allmänna tyckandet att de flesta gillar blått bättre än brunt?
Vi håller isär dig och mig. Så vet vi vem som är vem när tiden kommer till att skilja oss åt och skicka iväg dig med kortet som har den fula färgen.

För har du inte den klara färgen är du inte lika välkommen in  i sällskapet även om du är kirurg eller professor.

 

Ni vet vad jag syftar på här? Om inte titta österut mot vår granne öst… Graverande!

(Anmälde detta till skrivpuff där man skulle skriva om något graverande. Samtidigt redigerade jag texten litet)

7 kommentarer

Filed under Funderingar, Politiskt, Skrivpuff

Inte uppenbart för andra

Han  grät tysta långsamma tårar och han  luktade svett.

Han såg ut som om han inte sovit på flera dagar. Kläderna var skrynkliga och såg inte ut att passa riktigt.

Ingen vågade närma sig honom där han satt i hörnet på cafét. Trots att han suttit där länge framför sin dator. Man stör inte en som sörjer. Ibland av hänsyn, men ofta för att man inte vet hur. Särskilt när det inte är någon man känner så väl.

Cafeägaren frågade med en tyst min om han önskade något mer men mannen skakade på huvudet

Gästerna runtom kastade blickar mot honom dolda av påhittade huvudrörelser. Som om de letade efter en tidning, en bekant eller lyssnade på högtalarnas musik. Ska man ta kontakt? Säga ett ord? Fråga hur det är eller försöka locka till samtal om annat än sorg?  Möjliga förklaringar skapades. ”Han har ring på fingret, ska han skiljas? Är han änkling?”, ”Har han förlorat jobbet? Han ser ut att ha det gott ställt ändå?” 

En äldre man nickade med en medlidsam min mot mannen men avbröt sig när han fick en stirrande blick tillbaks. ”Rör mig inte. Du vet ingetnting” stod skrivet i luften mellan dem.  Den äldre vek undan, drack det sista av sin kaffe  och hastade ut genom den mörka fyrkanten som dörren nu utgjorde.

-Du måste betala, vi stänger snart.

Ägaren stod framför honom och mannen tittade upp. Kinderna var rosiga av fuktigheten som strömmat tidigare.

– Jag är av med honom! Äntligen är han borta. Cancer…

Det kändes som om ett leende dolde sig innanför det nu lugna ansiktet.

-Den jäveln är död. Han kan inte komma åt mig mer nu. Min pappa.

 

 

Skrivet och inspirerat av Skrivpuff 30/5 på temat Skenbart.

(Det här är första påhittade berättelsen på länge. Det tar tid att komma igång igen. Men jag är sugen på att skriva mer.)

15 kommentarer

Filed under Påhittat, Skrivpuff