5 år sedan…

Tiden springer…

…och jag med den!? Springer ibland lite för fort bildligt talat för att hjärnan ska hinna med. Reflekterar inte på framtiden mer än närmsta stunden. Vilket kan vara allt från 10 minuter till närmsta dagarna, men väldigt sällan längre utan att jag tappar tråden.

Läser du det här fortfarande? (skicka hälsning i en kommentar)

Mvh Farsan

Dagboksknepet

Tror att jag ska ta till Dagboksknepet igen.
Va? Känner du inte till det? Du kan nog räkna ut vad det är, men för mig innebär det att skriva ner alla saker Jag har i huvudet. Sådant jag inte kan vill eller ska skriva här.
Just nu är det för mycket. En känsla av oro över chance stress som gör mig spänd och okoncentrerad. Jag kan peka på ett par konkreta saker det beror på,. Tror jag…
Svårt ibland att veta orsak och verkan.
Därför kan Dagboksknepet komma väl till pass för att visualisera, verbalisera och få saker konkreta så jag kan sortera.

Hur gör du? Har du något knep?

Huset välte

I morse drömde jag att jag stod uppe på klädavdelningen i ett varuhus inne i city. Jag och några andra bekanta var där, kommer inte ihåg varför. Vi var på en av de övre våningarna, fem till tio trappor upp.

Plötsligt hörde vi något som lät som åska och vi tittade på varandra och undrade, för det var ju fint väder. Efter en tankerunda till tyckte jag att det lät som en sprängsalva, sådär som man känner när det mullrar nere i marken och det vibrerar i fötterna.

Precis då känner vi hur hela huset börjar gunga , svaja och till slut

långsamt börjar vika sig ner åt vänster. Jag tittar ut genom de höga panoramafönstren och ser som i slow motion hur motsatta huset och marken närmar sig….

Strax innan vi slår i  vaknar jag.

Oj! Och det känns nästan lika mycket nu när jag beskriver detta.

Slänga bagaget

Igår hade jag en aktiv eftermiddag som slutade med levande musik till sent.
Jag beslöt mig för att göra mig av med ett par saker som bara orsakat stress och onödig tankemöda.
Kändes skönt att bli av med lite bagage.

Tagen på sängen

På väg till jobbet nedsjunken i podcasten knackande någon mig på axeln.
Ett glatt ansikte sade hej och jag fick en kram. Det kom lite överrumplade, och särskilt som  personen dök upp i mina tankar häromdagen.
Vi pratade mest om vad vi gjorde nuförtiden och på frågan jag fick om hur det är svarade jag ”hyfsat, det har varit lite upp och ner men annars ok”.

Den här personen fick jag ut ur mitt liv,  hjärna och hjärta för ett tag sedan. Tack och lov! Inte för hennes personlighets skull utan för de konsekvenser det fick.

Därför kändes det lite omtumlande nu. Tusen ordlösa tankar och känslor på en sekund.
Sedan var det över.

Nästan.

Det blir en händelse att fundera på vad jag för med och i mitt liv. Hur jag möter de jag träffar. Vem jag älskar och vem som är vän och vilka som ska lämna mig oberörd.

Tack ändå! Gamla flamma.

Svärfar borta

Vi begravde min frus pappa i fredags.
Då blev det definitivt.

Döden är liten. I ena stunden lever man i nästa lever man inte. För människan som dör är det på eller av.

För omgivningen är det större. Vi får fortsätta att leva hela tiden med att en person är borta. Vi minns hela tiden att hen fanns. Vi måste förhålla oss till det.
I detta ligger en massa annat. Hur accepterar vi vår egen död?  Närståendes, föräldrars, barnens.

Inte konstigt att vi skapar ritualer för farväl. Inte för den dödes skull utan för oss som är kvar.

Operationskandidat

Igår var jag och träffade en representant för den fantastiska vårdapparat som vi har i Sverige.

Till slut hamnade hos den läkare jag ville komma till. En kirurg på endokrinologen.

Det var så skönt att få en lugn, trygg vänlig och duktig person. Han måste ha haft det här samtalet minst hundra gånger. Ändå kände jag mig som om jag var den enda patient han hade. Fullt fokus på mig och han förklarade klart och tydligt nyttan och riskerna med en operation. Efter att ha klämt på halsen och tittat med ultraljud så ansåg han mig vara en ”klar operationskandidat, du är ung och har besvär av cystan”.

Så i princip har jag bestämt mig. Cystan på sköldkörteln ska bort. Tydligen så kan man inte säga säkert om hela eller bara en del av sköldkörteln måste tas bort förrän man öppnar och tittar. Nå, det finns medicin man kan äta som ersätter sköldkörtelhormonet.

I övrigt mår jag bra, fast lite förkylning har hållit mig hemma.

För övrigt hade Vickan och Daniel varit på samma sjukhus precis innan jag kom dit, så den mesta uppståndelsen hade lagt sig.

Glimten i ögat har slocknat

Och den vänliga rösten har tystnat.

Min frus pappa dog förra veckan. Det gick fort på slutet. Han led av demens sedan ett par år och på slutet var inte kroppen med, han trillade och slog sig.  Hade till och med ont när han sov.
Jag tror inte  han var så mycket medveten om sin sjukdom eller hur det påverkade honom eller de runt om. Vi vet att han var förvirrad och frustrerad och orolig ibland. Särskilt när omgivningen var ny.

Visst är det  sorgligt och ledsamt. Men det är ju för att han är borta nu. Hans vänliga stämma och små skämt möter oss inte när vi ska hälsa på. Vi kommer i alla fall ihåg den vänliga människan.

Jag funderar också på att detta ger en ny dimension i våra liv. Att snart är vi sista generationen.

Barnen påverkades också såklart, men jag inbillar mig att de på något sätt tar döden mer naturligt än oss vuxna?  Kanske är den mer abstrakt för dem?

För mig som står lite vid sidan av är det svårt att helt föreställa sig känslan.  Det går nog inte om man inte är närmast anhörig själv.  Just nu är det bästa jag kan göra att bara vara med och finnas till hands. Det är jag bra på. Att vara där när det gäller.

Sonen har gjort två jättefina teckningar. Han kom hem från skolan och visade en i blyerts som fick oss att gråta floder av sorg och lycka. Den föreställer ett öppet fönster sett utifrån. Gardinen fladdrar för vinden. Uppe i luften ett par meter utanför svävar en ängel med blommiga vingar och i handen håller hon en glad morfar som tittar vänligt mot betraktaren. De är båda på väg upp mot en port bland molnen.

Och solen lyser på oss som är kvar.

(Bild lånad från Flickr från Flickr-användaren Squid!)

Doktor chef

Jag vaknade kl fyra i morse.

Jag var på läkarundersökning och berättade fullödigt om kroppens alla krämpor och problem. När konsultationen var mot sitt slut sade han något i stil med ”Jag tror att du ska göra så här…” (Tyvärr minns jag inte vad.)  Och började skriva mer anamnesen (han hade nämligen hörlurar på huvudet så han måste ha spelat in).
Den som ”var” doktorn i drömmen är en kollega till mig.

Drömmen var klar i minnet men det var först efter ett tag när jag varit på toa och piggnat till lite som jag insåg det absurt soliga i den, skrattade till och skrev ner drömmen.

Det var nämligen min chef som var läkaren.

Posted from WordPress for Android

Manlig bloggare kvinnliga läsare

Jag är man. (No shit Sherlock?!)

Man och kvinna (bild lånad afrån Flickr)

Många av de som läser min blogg är kvinnor.  I alla fall om man ska gå efter kommentarerna.
Varför är det så?

Jag kan ibland känna att jag trivs bättre i kvinnligt sällskap. (Jahaaaa…..??) Många goda vänner och bekanta som jag fått god kontakt med är kvinnor. En del har har varit vänner en del har jag velat haft som mer än vänner vilket inte är konstigt när man känner att det ”klickar”. 

Jag har svårt för och har aldrig varit med i den där ryggdunkar-gemenskapen som finns i vissa manliga grupperingar. Det är något som jag ibland kan sakna. En bit som gör mig mindre … manlig kanske.

Det här är något som jag funderar på då och då, men som inte stör mig allt för mycket. Fast jag skulle gärna ha fler manliga närmare bekanta och vänner.

Ps. för övrigt tyckte jag den här bilden var lite kul för att illustrera man/kvinna:

Toalettskylt