Visualisera mera

Har är den lilla bild jag ritade igår.
Personen står framför en vägg som verkar för hög. Det något oklara målet ligger bakom och personen bävar (båtar föreslog min telefon… ) för uppgiften.  Notera också det stora frågetecknet ritat på väggen. Är det en verklig vägg eller  vad består den av egentligen?

Posted from WordPress for Android

Lite gjort i alla fall

Idag har jag kontaktat en Terapeut som är bra på stressrelaterade symptom och situationer. Ska höras på måndag.  Hoppas på att få en tid nästa vecka.

Ska boka tid hos optikern för att kolla synen.

Har kommit igång lite bättre med en uppgift på jobbet. Men jag vet att man kan åstadkomma så mycket mer med andra verktyg och annat sätt att jobba. Jag har så svårt för att acceptera de valda verktyg vi har. Kombinera det med de människor jag sitter med…

Det ringde en engelsktalande människa till mig häromdagen. Raskt får hjärnan ställa om språket. Det visade sig att han var rekryterare och ringde på uppdrag av ett svenskt företag i min bransch. Ett intressant företag visade det sig så nu har jag börjat uppdatera min CV och ska få iväg den om ett par dagar. Yay! Förändring, kanske.

Ps. Jag mailade en av kollegorna i söndags för jag upptäckte en sak i programmet han jobbar med. Jag visade att man kunde förenkla och förtydliga programkoden. Utan pekpinnar rätt och slätt info. Har jag fått någon kommentar eller reaktion på mailet…? Nä. Sånt gör mig bara förbannad, eller uppgiven.

Note to self: Tänk om jag skulle försöka mig på en liten framåtplanering? En dröm, en tanke om vad jag vill göra de närmaste 2-5 åren? Var vill jag vara? Med vilka vill jag vara?

Gräv bakåt men gå framåt

Hade ett samtal häromdagen där vi pratade om bla mina föräldrar och min relation till dem. Om hur relationen förändrats från barndom till nutid (No shit Sherlock!!!).

Värt att notera är att jag som ung hade (trodde jag) en nära relation till min mamma och en något mer kompisartad till min pappa. Numera efter krisen i äktenskapet är det tvärtom.

Orsakerna till denna vändning är givetvis många men jag tror att största skälet är att jag inte hade en vardag med min mamma och därför inte hade samma möjligheter att frigöra mig från henne som man bör och ska när man är tonåring.  Eftersom jag bara besökte min mamma på helger och lov så har jag antagligen omedvetet försökt hålla en relation fri från konflikter (för att inte förlora henne igen). Säkert klassiskt ur psykologperspektiv men en ny insikt för mig.

Det är bra att gräva litet i det förflutna. Bara man gräver för att komma framåt.

Och framför allt så ska man inte gräva ner sig.

Mamma ❤ Pappa = harmonisk son

Statusrapport – börja nysta

-Tjena! Länge sedan eller hur? Hur är läget?

-Jorå det knallar, själv då?

Äh trams! Eller viktigt? Ibland behövs de där mellanfraserna. De där som inte säger något men som ligger lite som vadd och utfyllnad för att man ska komma lite mer i fas med varandra. Man känner in varandra. Lyssnar på tonlägen.

Fast med verkligt nära vänner tror jag inte dessa ”artighetsfraser” behövs. Där fortsätter man prata, öppet och rakt.

I dag ska jag åka till en psykolog. Jag ska börja nysta i mig själv lite. Varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Varför jag betér mig på ett visst sätt när jag känner mig till exempel omotiverad eller vilsen. Etc etc…

Jag vill kunna fungera även om jag inte är på topp!

Jag vill veta varför jag behöver kämpa med vissa saker. Motivation, tålamod, ilska, vänskap, planering. Vill inte ibland ”fastna” så att middagar blir för sena eller komma för sent hem från jobbet.

Jag vill bli lite bättre på det. Inte expert, inte världbäst och perfekt.

Dags att ta tag i garnändarna…

#positivaveckan – dag 4 torsdag

Det höll  på att halka galet redan på morgonen.

När jag kom ner till tunnelbanespärren hade jag glömt tbane-kortet hemma. Tack och lov har vi bara ett par hundra meter hem. Tre djupa andetag och så är jag på rätt väg igen. Tack och lov för mobilen med blogg och twitter som får mig att tänka på annat. Just då.

Positivt idag

• Lunch på café Panorama i Kulturhuset. God Lammstek och råstekt potatis samt kaffe med utsikt. En liten oas där tiden stannade.
• Jag har blivit tillfrågad av en god vän att se över och ge kommentarer på hennes CV. Tack för förtroendet!
• Sonen som sjöng på musikskolans julavslutning. Go son go! Stolt pappa!
• Nöjd med att jag trots att vi ska upp tidigt i morgon ändå satte mig ner att skriva detta.
• Hade jag ork skulle jag klämma in en rolig ordväxling från twitter men ni får nöja er med mitt ord 🙂 .

Specialavsnitt om parterapin idag

Vi var på en parterapisession idag och pratade bland annat om släkten och vårat förhållande till den. Hade man frågat mig en timme innan det började om jag ville gå hade jag vänt på klacken och sprungit.

MEN jag gick. Jag hade tankar i stil med: ”skippar det här”, ”jag orkar inte med relationsterapi också”.

Jag är nöjd med mig själv för att jag gick iväg i tid så att jag slapp komma dit med andan i halsen. Tid för eftertanke och ett par djupa lugnande andetag innan vi kastar oss in i tankar och känslor.

Jag är nöjd att jag tillät mig gråta!

Glädjetårar?

Jag berättade om ett tillfälle när jag stod upp för min och min frus syn på hur vi hanterar barnen. Jag redogjorde för ett telefonsamtal med min mamma där hon obetänksamt kommenterade hur vi var mot våra barn. Detaljerna besparar jag er men jag kan säga så att det blev för mycket! Jag blev arg irriterad och kränkt å både min frus men också mina egna vägnar och slängde luren i örat på henne. Jag kan beskriva mitt förhållande till min mamma i ett eget inlägg för det har sina intressanta vändningar.

Minnet av samtalet och min markering väckte så starka känslor när jag berättade att orden stockade sig och jag fick svårt att fortsätta. Men jag kämpade mig igenom tårar och gråt och fick sådant enormt stöd av terapeuten att jag kunde berätta vidare. Jag kände att här har vi något som behövs bearbetas. Jag är på rätt väg!

För att jag ska kunna stå upp för min familj måste jag bli tydligare som vuxen person mot min mamma och det har aldrig varit tydligare än idag.

Puh!

Vi pratade om en hel del annat som ansvar, acceptans och förlåtelse, men det här var en av de viktigaste bitarna. Påminn mig om att jag ska berätta om vad som händer när man står på bussen, den kränger till och man trampar en medpassagerare på foten.

Så dag 4  blev en bra dag.

Avslutar dagen met ett leende

Jag vet att jag samlar på mig en massa funderingar nu om hur man kunnat göra saker annorlunda och hur jag kanaliserar eller icke-kanaliserar de negativa tankar och händelser som trots allt dyker upp. Det blir ett projekt för nästa vecka.

Spännande fortsättning följer.

En viktig, nära och känslig fråga angående det jag skriver

Vi var på parterapi häromdagen och det var som alltid bra.

Vi pratade om många blandade saker bland annat barnuppfostran och kommunikation.

Terapeuten frågade mig hur jag kände mig. ”Bra och dåligt” svarade jag. Det dåliga i mitt liv just nu är stress och leda på jobbet. Motivationen saknas eller är låg stundtals.

Det som däremot kändes så bra i går var att jag kunde vara tydlig i hur jag beskrev mina tankar, känslor och funderingar visavi (använder någon det ordet idag?) min fru. Jag kunde berätta för henne om bra saker med oss och till och med framföra lite kritik eller åsikter som hon inte delar.

Jag har varit delvis låg och nedstämd senaste veckan och en av de saker som orsakar har att göra med den här bloggen. Den är ju en värld för sig, min värld, en del av mig. Men den är inte officiell. För att skydda mig själv och familjen och för att kunna vara så öppen jag kan så startade jag den anonymt.

Kruxet är att mycket av det jag diskuterar här skulle jag vilja vara öppen med i vår relation.  Till en del pratar vi om saker som även hamnar på bloggen. Jag och Maria jämförde bloggen med en nära vän som man kan prata med om viktiga och känslomässiga saker. Under sessionen i går pratade vi om att ta ansvar och stå för saker. Även det man skriver på nätet.

Vår terapeut nämnde att hon hade en manlig bekant som var med i en mansgrupp som sammanstrålade med  jämna mellanrum. I den gruppen hade de en överenskommelse att det som sades där stannade inom gruppen. Inte ens till respektive pratade man annat än i väldigt allmänna ordalag. En sympatisk tanke tycker jag. Jag tror att många skulle må bra av att vara med i sådana grupperingar.

Vi bestämde inget om att jag skulle släppa in min fru som läsare eller inte men…

Jag har några saker att göra och fundera på…

Jag ska sätta mig och läsa igenom hela bloggen i helgen för att få lite perspektiv på den.  Jag ska även börja prata med min fru om bloggen och de inlägg jag tänker skriva och på så viss ta ner det till en nivå som inte är så laddad.

Delar med sig?

Hur tänker du när det gäller att låta nära och kära läsa det du skriver på nätet?

Parterapi efter sommaren – början till insikt

Så hade vi vår session efter sommaren. På det stora hela kändes det ok. Jag och frun (finns det inget bättre ord än frun….?) Vi har hunnit smälta och bearbeta första sessionerna och vi har hunnit prata igenom en del.Men det finns smolk i bägaren.

Under lördagen var jag deppig och sorgsen och det berodde på alla känslor som terapin rört upp hos mig.

Jag har senaste året kommit att upptäcka att jag ibland har svårt att ta mig samman och fokusera. Framför allt när jag är trött eller har en massa tankar och mycket som drar. Jag blir då lättdistraherad och gör saker som jag egentligen inte har tid med eller som inte leder framåt. ”Men så är vi väl alla?” utropar du. Nä så är inte alla. Jag tror att det är lite annorlunda med mig. Vår son har en diagnos som handlar om koncentrationssvårigheter och vi har fått mycket stöd och utbildning i samband  med hans utveckling. Jag känner igen mig själv i många av symptomen och det förklarar en del av hur jag agerat, tänkt och känt.

Därför blir jag ledsen och fundersam på vad i det hela som är jag, vad som är ”vanlig” inkomatibilitet och vad som är ”normalt” beteende när man är pressad.

En sak som lade lök på laxen är att jag låg efter med arbetstiden från förra veckan. Jag gjorde ett försök under lördagen men jag var inte i sånt tillstånd att jag kunde jobba. Jag hade ingen ro.  På söndagen åkte vi till Fjäderholmarna och jag drejade en tekopp åt svärmor och umgicks med familjen. Sedan åkte jag till jobbet och betade av en del av timmarna. Skön känsla.

Jag ser det här med parterapin också som en del av min egen personliga utveckling och om jag kan hantera en relation på ett bättre sätt så är det gott och väl. Nu är det bara resten kvar.

PS. Jag kommer att återkomma till de här ämnena i framtiden.

Kram på er kära läsare.

Inte gjort läxan – nu får vi väl skäll

Vi hade en ”läxa” över sommaren från vår terapeut.

Den bestod i att läsa kapitel 3 i Gohn Gottman – Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation. Läst har jag/vi gjort och lite av övningarna har vi gjort. Men sedan föll de bort i alla andra aktiviteter, trötthet och kanske motivationsbrist.

Nu när vi är barnlediga har vi tid att göra läxan tycker frun. Jag har inget emot den men det känns lite avigt att vänta till sista sekunden. ungefär som man vrålpluggar kvällen innan ett prov i skolan.

Före och efter lunchträningen idag så tänkte jag titta lite i boken men jag läste bara några meningar innan jag blev trött på det och slängde den uppgivet ifrån mig. Visst vill jag ha en relation visst vill jag att äktenskapet ska fungera och jag tror att vi säkert kan få till något men jag orkar inte med det här formella just nu. Det är kanske nödvändigt men… Ge mig en gnutta motivation någon. Något konkret litet som ger mig kraft. Och säg inte ”Ja du får ju möjligheten att behålla din fru”, för det är ett för stort och luddigt mål. Faktiskt!

Vi ska gå och äta middag tillsammans på en indisk restaurang och eventuellt gör vi lite övningar där. Hoppas i alla fall att man kan sitta lite i avskildhet där.

Modet att tala – Modet att vara ärlig mot sig själv

Katten kommenterade i går på mitt första inlägg om parterapi.

För det första vill jag säga att jag beundrar honom för att han kommit så långt i sin personliga utveckling och uppvaknande på egen hand. Inte alla människor kan se sig själva och sin situation och av dessa så är det kanske färre som har ork, kraft och mod att göra något åt det. Jag antar att det har att göra med personlighetstyper.

Visst kan man undra vad en tredje part kan tillföra. Men det fina med det är att den parten inte är en del av systemet (dvs paret) och kan se det hela utifrån. Förhoppningsvis har en god terapeut möjlighet att se de mönster som paret har, både goda och dåliga mönster. Som katten skriver så löser kanske inte parterapin problemen, men den ger en inblick i dem och kan hjälpa till att skapa förutsättningar för en fortsättning och en väg ut ur den situation man har, inte nödvändigtvis att skiljas åt.

Precis som katten så tror jag att parterapi tidigare skulle ha hjälpt oss lättare än vad den gör idag. Idag är vägen mycket längre.

Alla borde gå i terapi!

Jag gick i egen KBT-terapi för ca 4 år sedan pga saker som hänt på mitt jobb som hade sin grund i att jag mådde dåligt i mitt liv, med leda och håglöshet. Jag var inte främmande för fördelarna med terapi för jag känner andra som har gått i terapi och jag vet att det hjälpt dem oerhört. Jag gick  i två omgångar och jag säger bara WOW. Jag förundrades hur jag med enkla medel kunde förändra mitt beteende och på så sätt undvika de fällor jag gått i tidigare. Jag fick många aha-upplevelser och det är ovärderligt för mig att veta hur jag reagerar i vissa situationer eller känslolägen.

Min terapeut och jag nystade i aktuella problem men då och då hände det att saker från barndomen eller förhållandet till mina föräldrar kom fram och jag såg det i nytt ljus. Utan denna terapi hade jag kanske flytt ur förhållandet, eller värre, mitt destruktiva beteende hade troligtvis satt mig i en väldigt dålig situation utan jobb eller relation.

Jag började att skriva om vad bloggandet betyder för mig men det blev ett helt eget inlägg.

Mod att tala

Vi hade en kort 3-sessions parterapi ett tag tidigare och trodde att vi var på rätt köl, men jag trillade dit igen. Det var svårt, skitsvårt! att ta upp tråden igen.  Det fanns saker som jag inte vågade, kunde eller orkade berätta utan att ha stöd av en terapeut som höll oss i handen. Jag ville ju ha en diskussion med min fru om hur vi hade det men tyckte inte att vi kom någonvart och vi hade svårt att prata om känsliga saker. Jag saknade en trygghet i att kunna lämna ut mig. Jag fick ta ett steg i taget. Förs att vi kom iväg till terapin. Sedan inledande prat om bakgrund, aktuella problem etc. När jag berättade om det svåra fick jag anstränga mig att prata lugnt och andas djupt för att rösten inte skulle brista eller att jag skulle tystna som jag gjort så många gånger. Tufft! Visst, men jag är fan så stolt att jag/vi klarade av det.

Vi har en bit kvar, men vi har färre saker som begränsar oss nu.

Jag börjar nu tro som så många sagt att ärlighet trots allt vara längst. Den första man ska vara ärlig mot är en själv. Där kommer väl terapin in.

Kämpa på, men glöm inte bort att leva också. Mina tankar och min beundran och respekt går till dig Katten.

Uppgift – de tre f-en

Kom på att en bra övning för mig är att titta litet på de förväntningar jag har om framtiden och livet.

Precis när jag tänkt tanken kom jag på att det var ju det vi fått i hemläxa på parterapin senaste gången. Det har varit så tumultartat på sistone att jag glömt bort det.

Det här känns rätt i maggropen.