En viktig, nära och känslig fråga angående det jag skriver

Vi var på parterapi häromdagen och det var som alltid bra.

Vi pratade om många blandade saker bland annat barnuppfostran och kommunikation.

Terapeuten frågade mig hur jag kände mig. ”Bra och dåligt” svarade jag. Det dåliga i mitt liv just nu är stress och leda på jobbet. Motivationen saknas eller är låg stundtals.

Det som däremot kändes så bra i går var att jag kunde vara tydlig i hur jag beskrev mina tankar, känslor och funderingar visavi (använder någon det ordet idag?) min fru. Jag kunde berätta för henne om bra saker med oss och till och med framföra lite kritik eller åsikter som hon inte delar.

Jag har varit delvis låg och nedstämd senaste veckan och en av de saker som orsakar har att göra med den här bloggen. Den är ju en värld för sig, min värld, en del av mig. Men den är inte officiell. För att skydda mig själv och familjen och för att kunna vara så öppen jag kan så startade jag den anonymt.

Kruxet är att mycket av det jag diskuterar här skulle jag vilja vara öppen med i vår relation.  Till en del pratar vi om saker som även hamnar på bloggen. Jag och Maria jämförde bloggen med en nära vän som man kan prata med om viktiga och känslomässiga saker. Under sessionen i går pratade vi om att ta ansvar och stå för saker. Även det man skriver på nätet.

Vår terapeut nämnde att hon hade en manlig bekant som var med i en mansgrupp som sammanstrålade med  jämna mellanrum. I den gruppen hade de en överenskommelse att det som sades där stannade inom gruppen. Inte ens till respektive pratade man annat än i väldigt allmänna ordalag. En sympatisk tanke tycker jag. Jag tror att många skulle må bra av att vara med i sådana grupperingar.

Vi bestämde inget om att jag skulle släppa in min fru som läsare eller inte men…

Jag har några saker att göra och fundera på…

Jag ska sätta mig och läsa igenom hela bloggen i helgen för att få lite perspektiv på den.  Jag ska även börja prata med min fru om bloggen och de inlägg jag tänker skriva och på så viss ta ner det till en nivå som inte är så laddad.

Delar med sig?

Delar med sig?

Hur tänker du när det gäller att låta nära och kära läsa det du skriver på nätet?

Annonser

23 kommentarer

Filed under bloggar, familj, Relationer, Terapi, Uppbyggande

23 responses to “En viktig, nära och känslig fråga angående det jag skriver

  1. Ariel

    Oj, det där är faktiskt svårt. När jag valt att låta vänner och närstående veta var jag har bloggen har jag ibland känt mig begränsad i vad jag kunnat skriva. För mig hjälper det att jag kan lösenordsskydda vissa inlägg, eller hålla dem helt privata. Då får jag tillfredställelsen av att skriva, men jag behöver inte lämna ut mig själv eller andra. På det viset har jag kunnat hålla mig friare i mitt skrivande.

  2. WoW

    Jag blev upptäckt av min dotter och sedan dess vet jag precis vilket jag vill.

    Jag vill ha min blogg för mig själv och för er.

    Det är därför jag nojar så med visningar i listor och så vidare 😉

    Tre i min verkliga värld vet att jag bloggar men de skulle aldrig leta upp min blogg.

    Sedan har jag ju en bloggvän i min närhet men det är en annan sak. Med henne kom bloggen först och verkliga livet sedan.

    Jag har ju både hängslen och livrem för jag har ju en skyddad blogg förutom min öppna, så skulle någon hitta den igen så är det inte så farligt

    Gör inget förhastat med att visa upp din blogg så du måste stänga sedan. Som en annan manlig bloggare gjorde, han släppte in frun och sedan dog bloggen, till sist lade han ner den.
    Kanske det var en bra lösning för dem trots allt!! Men om man vill blogga vidare kanske man inte ska göra så.

    Sådär nu fick du lite olika perspektiv att ta in i din bedömning.

    • farsanmittilivet

      Jo det är det sista jag är rädd för. Att bloggen dör. En lösning är som du och några andra gör att ha en skyddad sidoblogg. Tanken har föresvävat mig. Eller så skyddar jag inlägg på den här bloggen.

      Jag är (har varit) villig att lägga ut min blogg i listor för att få så många läsare (ingångspunkter som möjligt). Tror mer på att få mycket kommentarer.

    • farsanmittilivet

      Ska ha ledordet ”Gör inget förhastat” för ögonen.

  3. Twiiter sgt_soulbaby

    Kämpa vidare 🙂

  4. farsanmittilivet

    Man kan diskutera detta på twitter på #personligpainternet

  5. Hej farsan! Jag tog upp det här med att läsa min blogg med min man och han vill inte läsa. Jag sa att om han bestämde sej för det så fick han lova att inte göra det i smyg. Jag vill inte att någon i min familj läser min blogg, då stänger jag den eller låser den på en gång. Hade maken sagt att han ville läsa då hade jag skaffat en sidoblogg direkt. Kanske jag ska göra ändå har jag funderat på.
    Hoppas det går bra med beslutet. 🙂

  6. Jag skriver för mig själv i första hand och är så tacksam för de kommentarer från er som jag egentligen inte känner. Det blir begränsande i ”tänket” då man vet att någon nära läser. Det behöver inte handla om att man sårar egentligen men ord läses/tolkas personligt och många gånger blir det skrivande orden utan de nyanser som mimiken i ett ansikte ger. Och det är då det kan bli galet, misstolkas. Tänk dig ett varv till, det är svårt att trycka på ångraknappen sedan, det som är läst är minne och det som är skrivet är din upplevelse och känsla. Svårt att förklara då man ofta skriver i känslans upplevelse. Jag hade aldrig släppt så mycket på mina inre tankar om jag vetat att det skulle läsas av någon mig nära. Jag hade förmodligen inte ens börjat blogga då. Det är en ventil för det outsagda många gånger. Jag har säkert skrämt folk med mina tankar men det är på samma gång en lättnad att skriva om det tunga som annars stängts inne. Oj, det blev långt svar denna gången men mitt råd är ”tänk ett varv till”. Corleonia

  7. Min utgångspunkt är att jag har inget att dölja och har jag något att dölja så bör jag mer fundera på varför jag har något att dölja än vem som läser min blogg.

    Jag tror på eget liv, jag och min sambo skulle aldrig ha samma msn, epostadress osv. Vi kan varandras lösenord, rättare sagt har kunnat, nu byter vi lite titt som tätt, men mest för att internet kräver det idag än att dölja för varandra. I vårt fall så anser vi att man måste få ha en viss privat sfär, mina sms eller mail skall JAG läsa först.

    Angående blogg och vara anonym så ser jag inte något problem i själva agerandet, att välja att vara anonym. Däremot är det intressant att läsa ovanstående kommentarer varför de är anonyma.

    Lägger du ut något på nätet så är du ju indirekt aldrig anonym. Hur gör ni alla med historik i webbläsaren? Tommer ni cacheminnet varje gång ni varit ute eller? IPnummer kan ta en ganska långt, du kan se om någon besöker din blogg regelbundet och har du en stor arbetsgivare som landstinget eller dylikt så står det också i besökshistoriken om du besökt en blogg.

    Mina tankar är alltså att vill man vara riktigt anonym skall man inte vara på nätet, sen kan man vara semianonym men det är inte samma sak som att vara anonym till fullo och då ställer jag mig frågan, vad ger det?

    Visst har jag behov av att skriva ännu mer blottande inlägg om lust och annat som min partner inte bör läsa men jag har filosofin att ärlighet varar längst så det finns inget som han skulle bli chockad över om han läste däremot kan det ju ta ondare. Det skrivna ordet har ju en ganska stor effekt att beröra oss och att se det svart på vitt och kunna läsa om det om och om igen skiljer sig från att jag eventuellt sagt något en fredag kväll efter två glas vin och IDOL.

    • Maria

      Det är intressant det där med människor som har gemensam e-postadress och svarar i varandras mobiler. Det har inget med ”mörkande” att göra att man har en egen adress utan man har ett eget liv i det liv man har tillsammans. Jag blir irriterad på att personliga mobiler används som familjetelefon när jag snabbt vill nå ägaren till telefonen.
      Det är som om det vore fult att vilja ha en egen sfär. Märkligt.

      • Jag instämmer i resonemanget, för oavsett om jag inte har ngt att dölja för min partner så kan ju en vän behöva ngn av oss och skall kunna kommunicera utan att känna att det är ovisst vem som läser.

        Sen måste man ju lita på sin partner också kan jag tycka. Om man inte kan göra det så vet jag inte riktigt vad som finns där att bygga på. Men givetvis förstår jag att det ofta är mer komplicerat än så varför man håller ihop men inte en anledning att ha gemensamma kommunikationskanaler.

        Välformulerat där, att man har ett eget liv i det liv man har tillsammans, lär sno det om det går för sig i min argumentation där det behövs :D. Jag tycker nog även att det livet är delvis drivkraften till livet tillsammans, man måste få input för att kunna utvecklas tillsammans.

        Min erfarenhet säger att det oftast är där minst ena parten är svartsjuk, kontrollerande, avundsjuk som dessa gemensamma kanaler används, det är även där det är viktigt med begrepp som att säga min man, min fru, viktigt med formerna för att definiera relationen. På något sätt nästan viktigare än själva relationen.

        Kan faktiskt själv få samma känsla, att oj vad hon går ut mkt har jag fått höra då jag gillar aw med jobbet. Min sambo åkte nyss utomlands själv i 6 dagar osv, även han stött på upprepningen, skall du åka själv??!! Oj då typ. Jag tycker nog att det är lite dubbelt för många ringer i alla fall våra mobiler när de vill ngn av oss explicit och om det är av mer allmän karaktär att det inte spelar ngn roll vem som svarar, frågan gäller oss båda då rings det på hemtelefonen idag i nästan full utsträckning allt från våra mammor till vänner.

      • farsanmittilivet

        Anna:man måste få input för att kunna utvecklas tillsammans.
        Jajjamen! Instämmer helt och fullt för jag känner mig mer levande och vaken i relationen när jag även får tillfälle till att prata med andra, mina vänner, kollegor etc.
        Viktiga och intressanta livsfrågor ska man väl kunna diskutera med alla sina vänner. Inte bara i relationen.

  8. Anonym på nätet – går det? Jag som befinner mig i en rätt känslig situation med jobbsökeri tar väl en otroligt dum chans egentligen, med att blogga om hur jag söker jobb. Jag vet inte om någon potentiell arbetsgivare har letat upp min blogg, där jag skriver om besvikelser och känslor, KBT-terapi och annat utlämnande. Dock har jag beslutat mig för att stå för det, jag är som jag är, och samtidigt som jag kan framstå som orolig och vilsen är jag är otroligt hängiven medarbetare, som ger 100 % i olika arbetsuppgifter. Vilket jag också är noga med att framhålla i bloggen. Jag nämner dock aldrig namn på personer eller på företag. Min man är dessutom sorgligt ointresserad av vad jag skriver.. vilket inte heller är en kul sits alla gånger.

  9. Grace

    Jag är nog ”semianonym”. Jag vill inte lägga ut mitt efternamn, det kan man googla på, och då kan man hamna hos mina vuxna barn som söker nya jobb. Arbetsgivare går in och googlar. Det gör vi. Jag lägger inte heller ut bild på mej själv för då skulle de som känner mej IRL hitta bilden och bloggen ”lätt som en plätt”. Det vill jag inte.

    Nej helt anonym kan man absolut inte vara på nätet eftersom det alltid finns de som vill kolla IPadresser och tycker att det är en kul sysselsättning eller kanske ett behov av någon anledning.

  10. I våras satt jag hemma hos mina föräldrar och vi pratade om en barnramsa som jag bara kom ihåg hälften av – vilket jag hade nämnt på min – då – anonyma blogg.

    ”Man kan ju googla sånt” säger min far – och fick en enda träff; nämligen min blogg. ”Men det där är ju du” sa han (min karikatyrteckning som jag har i bloggen) och plötsligt fick jag en massa att fundera på. Och så kom en hel massa annat också, om att vara offentlig med det privata och … ja, sånt.

    Så mycket att bloggen pausade i stort sett hela sommaren.

    Nu har jag startat igen. Sparat alla gamla inlägg men inte synligt för andra. Nu skriver jag om sånt som jag inte vill att vem som helst ska veta i skyddade inlägg.

    Jag tror på att förr eller senare blir även ”anonyma” bloggar hittade av såna som man helst inte vill ska känna till ens innersta funderingar. Jag vill kunna stå 100% för vad jag skriver – och det känner jag funkar med att använda de skyddade inläggen till sånt som jag känner är för privat.

  11. Hallå!
    Jag är inte så teknisk och datakunnig. Hur skyddar man sina inlägg? Någon här som kan förklara.

  12. farsanmittilivet

    Tack för alla svar (hittills). Det ger mig mycket att läsa era klokheter.

  13. Tack. Man kan inte det hos mej. Låsa hela eller gå över till worldpress är frågan.

    Tack för bra hjälp som alltid.

  14. Pingback: ”hemligheter” eller ett eget liv? « Slutet är början på något nytt

Och vad tycker du om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s