Modet att tala – Modet att vara ärlig mot sig själv

Katten kommenterade i går på mitt första inlägg om parterapi.

För det första vill jag säga att jag beundrar honom för att han kommit så långt i sin personliga utveckling och uppvaknande på egen hand. Inte alla människor kan se sig själva och sin situation och av dessa så är det kanske färre som har ork, kraft och mod att göra något åt det. Jag antar att det har att göra med personlighetstyper.

Visst kan man undra vad en tredje part kan tillföra. Men det fina med det är att den parten inte är en del av systemet (dvs paret) och kan se det hela utifrån. Förhoppningsvis har en god terapeut möjlighet att se de mönster som paret har, både goda och dåliga mönster. Som katten skriver så löser kanske inte parterapin problemen, men den ger en inblick i dem och kan hjälpa till att skapa förutsättningar för en fortsättning och en väg ut ur den situation man har, inte nödvändigtvis att skiljas åt.

Precis som katten så tror jag att parterapi tidigare skulle ha hjälpt oss lättare än vad den gör idag. Idag är vägen mycket längre.

Alla borde gå i terapi!

Jag gick i egen KBT-terapi för ca 4 år sedan pga saker som hänt på mitt jobb som hade sin grund i att jag mådde dåligt i mitt liv, med leda och håglöshet. Jag var inte främmande för fördelarna med terapi för jag känner andra som har gått i terapi och jag vet att det hjälpt dem oerhört. Jag gick  i två omgångar och jag säger bara WOW. Jag förundrades hur jag med enkla medel kunde förändra mitt beteende och på så sätt undvika de fällor jag gått i tidigare. Jag fick många aha-upplevelser och det är ovärderligt för mig att veta hur jag reagerar i vissa situationer eller känslolägen.

Min terapeut och jag nystade i aktuella problem men då och då hände det att saker från barndomen eller förhållandet till mina föräldrar kom fram och jag såg det i nytt ljus. Utan denna terapi hade jag kanske flytt ur förhållandet, eller värre, mitt destruktiva beteende hade troligtvis satt mig i en väldigt dålig situation utan jobb eller relation.

Jag började att skriva om vad bloggandet betyder för mig men det blev ett helt eget inlägg.

Mod att tala

Vi hade en kort 3-sessions parterapi ett tag tidigare och trodde att vi var på rätt köl, men jag trillade dit igen. Det var svårt, skitsvårt! att ta upp tråden igen.  Det fanns saker som jag inte vågade, kunde eller orkade berätta utan att ha stöd av en terapeut som höll oss i handen. Jag ville ju ha en diskussion med min fru om hur vi hade det men tyckte inte att vi kom någonvart och vi hade svårt att prata om känsliga saker. Jag saknade en trygghet i att kunna lämna ut mig. Jag fick ta ett steg i taget. Förs att vi kom iväg till terapin. Sedan inledande prat om bakgrund, aktuella problem etc. När jag berättade om det svåra fick jag anstränga mig att prata lugnt och andas djupt för att rösten inte skulle brista eller att jag skulle tystna som jag gjort så många gånger. Tufft! Visst, men jag är fan så stolt att jag/vi klarade av det.

Vi har en bit kvar, men vi har färre saker som begränsar oss nu.

Jag börjar nu tro som så många sagt att ärlighet trots allt vara längst. Den första man ska vara ärlig mot är en själv. Där kommer väl terapin in.

Kämpa på, men glöm inte bort att leva också. Mina tankar och min beundran och respekt går till dig Katten.

respect

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Funderingar, Relationer, Terapi, Uppbyggande

Och vad tycker du om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s