Över tröskeln

I många fall är det enda man kan göra att bestämma sig.

Men för vissa sådana som t.ex mig som ibland får sirap i hjärnan kan beslutet ta mer kraft än det sedan tar att  göra uppgiften.

Igår beslöt jag mig till slut för  hur jag skulle lösa en sak i mitt program. Efteråt känns det löjligt att det hela inte tog mer tid att slutföra än det gjorde. Förarbetandet och processandet av beslutet tog säkert tre gånger så lång tid. Men det är så förrädiskt att hjärnan både vill och inte kan inse det innan man har gått över tröskeln.

Jag hatar när sådant händer. En del av hjärnan blir en viljelös klump som bara registrerar att ”jaha nu går emot och nu ska jag bestämma mig” men inte kan pusha vidare den andra halvan. Skrämmande, läskigt och oerhört frustrerande  på samma gång.

Naturligtvis finns det nycklar och vägar att minimera denna frustration och jag ser till att oftast ha rätt förutsättningar. Den här gången var det egentligen inte så konstigt att det blev ett sådan här tvärstopp… Jag har låtit några saker ligga på hög. Flera saker ska hända samtidigt. Mycket har behövt fixas under hösten vilket inte gjort att jag fått tid till att planera och återhämta mig inför nästa uppgift. Det blir en ond cirkel som är svår att bryta.

Och nu ska jag försöka jobba vid skärmen trots att jag glömde datorglasögonen hemma.

Ofokuserat…

Höga trösklar

Just nu känns många trösklar väldigt höga

Eller är de breda? För långa för att ta sig över…?

För svåra kanske?

Bättre kväll

Efter gårdagens erbarmliga eftermiddag gick jag hem med ett strålande humör – NOT.

Kvällen ägnades åt sko-koll så att barnen kunde ha sin innegympa. Innegympa redan i Augusti?? Vad är det för skolir vi har nuförtiden. Ut i leran och kräla med er! Sonen och jag åkte på köprunda till närbelägna franska sport-jättebutiken. Vi hade trevligt (fast han pratade stup i kvarten och undrade varför inte jag gjorde det…).

På kvällen satte jag mig och jobbade koncentrerat 2,5 timme med det som jag egentligen hade tänkt göra på dagen. Skönt! Jag är nöjd med att få det gjort.

Fånga den hala ålen (Bild lånad från Flickr)

Men jag fattar inte vad som händer i min hjärna när det ”släpper” sådär. Jag får inte in hjärnan i ett läge där jag kan koncentrera mig. HUR jag än försöker. Börjar, tar upp tråden , men den halkar iväg igen som en annan hal ål.

Det är inte roligt och en smula läskigt egentligen.

Kroppen kanske försöker säga mig något?

 

Komplettera varandra i yrket

Jag har säkert drag av ADHD
Jag kan lätt bli uttråkad om jag inte är motiverad.
Jag har märkt att i den uppgift jag har just nu så lägger jag till funktioner i programmet för att få dem på plats. De funkar men behövs finslipas och ses över så att alla detaljer blir klara.

Det jobbet tar emot för mig. Det är roligare att göra nytt eller bygga om.

Ofärdig macka (på V-Street cofee)

Jag skulle behöva en person med asperger som tar över där jag slutar.  En som kan grotta ner sig i detaljerna utan att bli uttråkad tills det är klart.
Vi skulle komplettera varandra perfekt!

Bra när det gäller

Kom bara på en sak som motvikt till tidigare inlägg i veckan.

Jag är bra när det gäller!

När saker ska tas på studs. Att byta inriktning snabbt. Under lagom tidspress. Kanske till och med när det är snålt om tid. Om det skett en olycka tror jag att jag stänger av och gör det som ska göras. Tror… Förresten… Jag vet!

Idag var ett bra exempel. Jag har inte haft orken att tänka ut en ordentlig present till min fru som fyller år idag. Hjärnkapaciteten har gått åt till 80 % att överleva, fixa jobb och vardag.

Funderingarna började igår, och idag ville jag bjuda henne på lite extra vardag. Till och med så sent som i morse var jag tvungen att ändra planerna pga att dottern fick ont i halsen.

Det slutade med en god favoriträtt hemma och bio för hela familjen.
Purjolökspaj och mästerkatten, två ingredienser i en lyckad födelsedag.

Jag är nöjd.
Sov gott.

Statusrapport – Börja förändring , långsamt

Gårdagen var ett bottennapp. Idag är det bättre.

Jag började med att på mitt favoritfik skriva ner det jag känner och de problem/svårigheter jag har just nu i jobbsituationen. Det var välbehövligt att få det nerpräntat och lite mer strukturerat än villervallan jag har i huvudet.  En annan sak som lyfte mig var dels ett telefonsamtal och en lunchdate med min fru där jag kunde förklara och få tips, råd och stöd om hur jag känner mig just nu.

Hon anser att det är viktigt att jag inte går till arbetsgivaren i ”affekt” och säger att ”jag mår dåligt, jag kan inte jobba”.  Förnuftsmässigt så förstår jag det även om hela mitt känslojag ibland skriker att det är det jag vill göra.  Det är viktigt att se det hela ur jobb-perspektiv och inte det personliga från-mig ego-perspektivet.

Sol bakom molnen (bild lånad från flickr)

Jag har jättesvårt för att ta det här taktiskt inför arbetsgivaren. Dvs att lägga fram det på rätt sätt. Det känns som om det inte skulle vara jag, att ljuga på något sätt. Jag förstår det rationella i att förbereda sig, komma med egna förslag och att ta upp det som en besvärlig arbets(miljö)situation.

Vi resonerade oss fram till argument som funkar för att motivera mig känslomässigt.  Tex:

• Om jag inte lägger upp det på rätt sätt så riskerar jag att förlora jobbet.
• Eller omvänt: Om jag lägger upp det på rätt sätt så finns större möjligheter till att genomföra en förändring som är bra för mig.

Så hur kan jag förändra? Jag har några alternativ:

• Söka nytt jobb. (långsiktigt process)
• Byta projekt (har jag inte full styrning över)
• Sitta på bänken. (Vet inte om arbetsgivaren tillåter detta men det är deras beslut)
• Hitta sätt att jobba i projektet utan att jag dras ner i negativ spiral (funkade idag efter mina samtal)
• Sjukskrivning (känns som en nödutgång men kan bli aktuellt för att få en smula andhämtning)
• Hitta personer att prata med (Har kontaktat tidigare terapeut och ska kolla med en till. Har även en tid i morgon hos fackförbundet för att ställa frågor om rättigheter och skyldigheter)

Söka nytt jobb ska jag göra även om jag kanske inte behöver byta. Men som min fru sade så är det skönt att ha alternativ så att jag inte är utlämnad till nuvarande arbetsgivares vilja.

Fundering

Ibland undrar jag över mig själv varför jag gör som jag gör. I går var jag inne på den här sidan och läste. Just då i min depp kände jag igen mig men jag ska ta en till titt samt diskutera med min terapeutkontakt från när jag funderade på utredning för mig själv.

PS. Eftermiddagen idag kändes ok. Jag hade energi och jag pratade till och med med kollegorna. Jag hade ett bra jobb-snack med projektledaren om ett kundmöte vi ska ha på torsdag.

PS2. Jag hittade en liten länk som inspirerade mig idag.

 Tack för att ni läser. Det ger mig stöd.

Grinig trött och less

Idag är jag en grinig och motsträvig gubbe.
Är på klättring med sonen och normalt brukar jag vara med eller träna vid sidan av. Men idag tar det emot.
Jag har ingen lust. Till något.
För mycket i huvudet.
Tänker för mycket.
Gjort för mycket att tänka på.
Vill bli av med gammalt skit.

Var är papperskorgen?

Posted from WordPress for Android

Inte tänka så!

Jag tänker ibland negativa tankar om de som jag har till ”kollegor” i det projekt jag jobbar i. Jag har svårt för dem och det är en speciell situation ut jobba i.
Just nu känner jag att jag är i en återhämtningsfas efter att ha varit väldigt deppad och less på det jobbet.

Om jag låter dessa negativa tankar fastna igen kommer vägen tillbaka att bli mycket längre.

Bästa vore om jag kunde byta helt men de  kan ta tid och därför får jag arbeta med det  jag har just nu. 

Posted from WordPress for Android

Två meningar som fastnat – Koncentration tar kraft

Två meningar från två olika personer har fått mig att fundera.

Person 1

Vi var häromdagen på sammanfattande återbesök hos en psykolog för ett av våra barns räkning. En jättebra tjej som gör det lätt att prata och fråga om hur vi ska göra i framtiden för att stödja barnet.

Koncentration och tålamod är något av det första som som man får svårigheter när man har varit deprimerad eller utbränd/utmattad eller är utsatt för stress.  Vi pratade om detta i relation till vårt barn och jag sade att ”så är det ju för alla när man t.ex. är stressad”. Hon sade att man har mätt att följderna av utbrändhet kan sitta kvar väldigt länge. Upp till flera år.

Person 2

I morse var jag på återkontroll med det andra barnet och sjuksköterskan pratade om barn med svårigheter i koncentration och impulskontroll. Vissa får hjälp av medicin att hantera sina svårigheter tills man hittat ett system och sätt att klara vardag utan medicin. Om man tar bort medicinen ett tag så klarar sig oftast barnet men risken är stor att hjärnan får jobba extra hårt bara för att hålla kontroll  på sig själv och omgivning och hantera allt som ska göras på en dag. Tid som kunde utnyttjas bättre till att sätta dessa system och strategier för att klara sig utan medicinen i framtiden.

När hjärnan själv måste göra mer av det jobb som medicinen underlättar blir resultatet att man till slut blir mentalt utmattad.

Vemdå ? Jag?

Jag började fundera på var jag passar in i det här för just nu känns det som om det är väldig mycket (det är ju Maj…)  Ibland känner jag mig alldeles slut i huvudet och har inte mycket kraft kvar till känslor eller planering.

Koncentration tar kraft. När jag måste fokusera och koncentrera på det som egentligen borde gå automatiskt är det inte konstigt att jag kan känna mig slutkörd.

Jag vet inte vad som är hönan eller ägget. Utbrändhet eller är det min ”personlighet”?

Utmattad (bild lånad från flickr)

(Om du vill läsa om svårigheter med koncentration och impulskontroll ska du bege dig till Genrep eller Bloggmalplaces välskrivna bloggar. Läs gärna här eller här.)

Ute på djupt vatten

Var jag inte i kväll men blöt blev jag.

Som träning och avslappning åkte jag till Eriksdalsbadet i kväll. Bubbelpool och ett par längder. Jag hade idag inget mål att simma ett visst antal längder eller viss tid. Jag gjorde det som jag kände för. Skönt!

Tid till funderande fanns men det enda konkreta jag har kommit fram till är att acceptera att jag inte funkar så bra just nu.
En sak i taget. Acceptans är väl första steget till förändring. Är det så att man kan acceptera men inte gilla?

Ni får ha lite tålamod om inläggen blir lite för dystra eller klagande just nu. Det ger sig och blir bättre så småningom.
Lova mig bara att säga till om jag blir för självömkande.

Hellre inget inlägg alls än ett evigt gnällande.

För övrigt går sm i ordvitsar på onsdag. Nästa är kanske jag skulle vara med. Det är något jag älskar. Maria vet för hon har sett mig i farten på facebook.

Posted from WordPress for Android