Två meningar från två olika personer har fått mig att fundera.
Person 1
Vi var häromdagen på sammanfattande återbesök hos en psykolog för ett av våra barns räkning. En jättebra tjej som gör det lätt att prata och fråga om hur vi ska göra i framtiden för att stödja barnet.
Koncentration och tålamod är något av det första som som man får svårigheter när man har varit deprimerad eller utbränd/utmattad eller är utsatt för stress. Vi pratade om detta i relation till vårt barn och jag sade att ”så är det ju för alla när man t.ex. är stressad”. Hon sade att man har mätt att följderna av utbrändhet kan sitta kvar väldigt länge. Upp till flera år.
Person 2
I morse var jag på återkontroll med det andra barnet och sjuksköterskan pratade om barn med svårigheter i koncentration och impulskontroll. Vissa får hjälp av medicin att hantera sina svårigheter tills man hittat ett system och sätt att klara vardag utan medicin. Om man tar bort medicinen ett tag så klarar sig oftast barnet men risken är stor att hjärnan får jobba extra hårt bara för att hålla kontroll på sig själv och omgivning och hantera allt som ska göras på en dag. Tid som kunde utnyttjas bättre till att sätta dessa system och strategier för att klara sig utan medicinen i framtiden.
När hjärnan själv måste göra mer av det jobb som medicinen underlättar blir resultatet att man till slut blir mentalt utmattad.
Vemdå ? Jag?
Jag började fundera på var jag passar in i det här för just nu känns det som om det är väldig mycket (det är ju Maj…) Ibland känner jag mig alldeles slut i huvudet och har inte mycket kraft kvar till känslor eller planering.
Koncentration tar kraft. När jag måste fokusera och koncentrera på det som egentligen borde gå automatiskt är det inte konstigt att jag kan känna mig slutkörd.
Jag vet inte vad som är hönan eller ägget. Utbrändhet eller är det min ”personlighet”?
(Om du vill läsa om svårigheter med koncentration och impulskontroll ska du bege dig till Genrep eller Bloggmalplaces välskrivna bloggar. Läs gärna här eller här.)