Sommarstad

Så sitter jag här igen

Cafét nära jobbet där jag skrivit så mycket i denna blogg. Uteplatserna har bra utsikt över förbipasserande men man får inget gjort här. Ja några ord i bloggen kanske…
Brottas med lite tankar som kräver sin lösning. Kanske därför jag satte mig här. Har inte suttit här på minst två år och jag var sugen på ett nytt ställe. En kul sak var att killen bakom disken kände igen mig ”Det var länge sen man såg dig”. Ja det är ju trevligt att bli ihågkommen.
Idag på väg mot jobbet gick jag lite i sick-sack för att fundera ut något nytt café och när jag bestämt mig för detta gick jag en omväg igen…  Orsaken var en kille som står och säljer en tidning för hemlösa. Jag har köpt av honom många gånger och han verkar trevlig men jag orkade inte gå förbi. Trots att jag vet att jag inte behöver köpa senaste numret av honom. Men jag orkade inte ens säga hej..  Hmm?

Nå dags att hugga in på frillan frallan och fundera.
God morgon!

Statusrapport – gungande hav, okända vägar

Från våg till våg.
Känner mig orolig, utan stadga. Med ett koncentrationsspann ibland på ett par minuter. Saknar en kompass och kartan är inte tydlig.
Terrängen är bitvis obekant.

Hur hamnade jag här?
Ska hitta en lämplig väg att följa.
Svårigheten är att göra det ett steg i taget.

Dagboksknepet

Tror att jag ska ta till Dagboksknepet igen.
Va? Känner du inte till det? Du kan nog räkna ut vad det är, men för mig innebär det att skriva ner alla saker Jag har i huvudet. Sådant jag inte kan vill eller ska skriva här.
Just nu är det för mycket. En känsla av oro över chance stress som gör mig spänd och okoncentrerad. Jag kan peka på ett par konkreta saker det beror på,. Tror jag…
Svårt ibland att veta orsak och verkan.
Därför kan Dagboksknepet komma väl till pass för att visualisera, verbalisera och få saker konkreta så jag kan sortera.

Hur gör du? Har du något knep?

Huset välte

I morse drömde jag att jag stod uppe på klädavdelningen i ett varuhus inne i city. Jag och några andra bekanta var där, kommer inte ihåg varför. Vi var på en av de övre våningarna, fem till tio trappor upp.

Plötsligt hörde vi något som lät som åska och vi tittade på varandra och undrade, för det var ju fint väder. Efter en tankerunda till tyckte jag att det lät som en sprängsalva, sådär som man känner när det mullrar nere i marken och det vibrerar i fötterna.

Precis då känner vi hur hela huset börjar gunga , svaja och till slut

långsamt börjar vika sig ner åt vänster. Jag tittar ut genom de höga panoramafönstren och ser som i slow motion hur motsatta huset och marken närmar sig….

Strax innan vi slår i  vaknar jag.

Oj! Och det känns nästan lika mycket nu när jag beskriver detta.

Väntan

Just nu känns livet som en stor väntan på något.
Bättre jobb, roligare fritid, något annat som bryter ledan.
Jag har tråkigt, men vet inte vad som skulle göra tillvaron roligare.
Känns lite trist.

Smet

Vad gjorde bagaren när polisen kom?

Det som jag gjorde idag kl 15. Smet.

Jag känner att jag håller på att nå en gräns och det är dags att stoppa, ta det lugnt och göra något åt saken. Efter senaste veckornas händelser har säkert mitt kortisol åkt upp ett par snäpp. Jag känner mig matt, utslagen , urlakad, dränerad och håglös. Vila och annat räcker inte till för att fylla på batterierna så en förändring måste till stånd.

NU

Jag vill inte lämna ut jobbet för mycket, men under lång tid har det pågått en sak som har utmynnat i samarbetsproblem. Jag ser de andra som en vägg där jag inte fått någon respons och så har jag ledsnat. De andra har trott att jag och chefen velat hålla dem utanför det jag jobbar med. Vilket dydligen blev den oavsiktliga följden av att vi inte ville esvära dem med vissa frågor. Missförstånd som leder till tyst osämja. Komplicerat värre! Och riktigt djävla stressframkallande

Tre år har jag suttit och byggt upp detta. Inte konstigt att jag har ont i imagen, höften och att magen inte vill det jag vill. Det är ju tyvärr inte första gången… (Ett av mina mest läsa inlägg)

Senaste veckorna har även andra saker behövt fixas och donas med för att vardag och föreningsliv ska funka. Det lägger sten på börda och knäna viker sig.

Tungt

Jag fick rådet nyligen av en bloggkollega att använda bloggen (eller skrivandet) till hjälp för att bearbeta och lätta. Jag skrev om det för ett tag sedan att grejen med  att skriva om saker/problem är nästa lika bra som terapi.

Snart slipper jag åtminstone en börda när ett årsmöte är avklarat.

Över tröskeln

I många fall är det enda man kan göra att bestämma sig.

Men för vissa sådana som t.ex mig som ibland får sirap i hjärnan kan beslutet ta mer kraft än det sedan tar att  göra uppgiften.

Igår beslöt jag mig till slut för  hur jag skulle lösa en sak i mitt program. Efteråt känns det löjligt att det hela inte tog mer tid att slutföra än det gjorde. Förarbetandet och processandet av beslutet tog säkert tre gånger så lång tid. Men det är så förrädiskt att hjärnan både vill och inte kan inse det innan man har gått över tröskeln.

Jag hatar när sådant händer. En del av hjärnan blir en viljelös klump som bara registrerar att ”jaha nu går emot och nu ska jag bestämma mig” men inte kan pusha vidare den andra halvan. Skrämmande, läskigt och oerhört frustrerande  på samma gång.

Naturligtvis finns det nycklar och vägar att minimera denna frustration och jag ser till att oftast ha rätt förutsättningar. Den här gången var det egentligen inte så konstigt att det blev ett sådan här tvärstopp… Jag har låtit några saker ligga på hög. Flera saker ska hända samtidigt. Mycket har behövt fixas under hösten vilket inte gjort att jag fått tid till att planera och återhämta mig inför nästa uppgift. Det blir en ond cirkel som är svår att bryta.

Och nu ska jag försöka jobba vid skärmen trots att jag glömde datorglasögonen hemma.

Ofokuserat…

Tandkräm påverkar

För en månad sedan började jag få ont i magen.

Tänkte att det var stress och allt som händer  i livet och att det ger sig när jag fått undan oros- och stressmomenten.

Men värken gav inte. Även fast jag tog det lugnare och fick ordning på saker så låg värken kvar. Ändrade lite matvanor etc.

Så fick jag ett infall och struntade i min specialtandkräm som heter Opalescense. Grön och god och bra mot fläckar.

Se på fan!

Värken klingade av.

 

Ska fortsätta att använda ”vanlig” tandkräm och sedan testa ett par dagar igen med Opal-tandkrämen för att verifiera att det verkligen  var den.

Stressreaktion

Puh!  Andas!
Känner att hela min kropp är spänd. Mitt vänsterben sätter sig i knutet läge utan att jag tänker på det.
Magen säger till mig att ”hörru nu tar du det lilla lugna annars tänker jag knipa till på ett eller annat sätt”.

Det har hänt saker på jobbet. Bra saker som håller på att reda ut sig hoppas jag. Men det är hårt ibland. Ord har sagts som tar djupt om man är lagd åt det hållet.

Övergripande känslan är att jag oftast reagerar på händelser, inte agerar. Det är för mycket och för ofta.

Måste försöka styra upp litet.

Idag är jag på kurs, jobbkurs. Alltid något!

Hörs!

Tagen på sängen

På väg till jobbet nedsjunken i podcasten knackande någon mig på axeln.
Ett glatt ansikte sade hej och jag fick en kram. Det kom lite överrumplade, och särskilt som  personen dök upp i mina tankar häromdagen.
Vi pratade mest om vad vi gjorde nuförtiden och på frågan jag fick om hur det är svarade jag ”hyfsat, det har varit lite upp och ner men annars ok”.

Den här personen fick jag ut ur mitt liv,  hjärna och hjärta för ett tag sedan. Tack och lov! Inte för hennes personlighets skull utan för de konsekvenser det fick.

Därför kändes det lite omtumlande nu. Tusen ordlösa tankar och känslor på en sekund.
Sedan var det över.

Nästan.

Det blir en händelse att fundera på vad jag för med och i mitt liv. Hur jag möter de jag träffar. Vem jag älskar och vem som är vän och vilka som ska lämna mig oberörd.

Tack ändå! Gamla flamma.