Smet

Vad gjorde bagaren när polisen kom?

Det som jag gjorde idag kl 15. Smet.

Jag känner att jag håller på att nå en gräns och det är dags att stoppa, ta det lugnt och göra något åt saken. Efter senaste veckornas händelser har säkert mitt kortisol åkt upp ett par snäpp. Jag känner mig matt, utslagen , urlakad, dränerad och håglös. Vila och annat räcker inte till för att fylla på batterierna så en förändring måste till stånd.

NU

Jag vill inte lämna ut jobbet för mycket, men under lång tid har det pågått en sak som har utmynnat i samarbetsproblem. Jag ser de andra som en vägg där jag inte fått någon respons och så har jag ledsnat. De andra har trott att jag och chefen velat hålla dem utanför det jag jobbar med. Vilket dydligen blev den oavsiktliga följden av att vi inte ville esvära dem med vissa frågor. Missförstånd som leder till tyst osämja. Komplicerat värre! Och riktigt djävla stressframkallande

Tre år har jag suttit och byggt upp detta. Inte konstigt att jag har ont i imagen, höften och att magen inte vill det jag vill. Det är ju tyvärr inte första gången… (Ett av mina mest läsa inlägg)

Senaste veckorna har även andra saker behövt fixas och donas med för att vardag och föreningsliv ska funka. Det lägger sten på börda och knäna viker sig.

Tungt

Tungt

Jag fick rådet nyligen av en bloggkollega att använda bloggen (eller skrivandet) till hjälp för att bearbeta och lätta. Jag skrev om det för ett tag sedan att grejen med  att skriva om saker/problem är nästa lika bra som terapi.

Snart slipper jag åtminstone en börda när ett årsmöte är avklarat.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Deppighet, jobb, Sirap, statusrapport

3 responses to “Smet

  1. WoW

    Jag tycker du har verkat vara överansträngd och behöva en paus väldigt länge nu?!
    Läs tillbaka lite i din blogg… jag kan ju ha fel…

    • Du har så rätt så rätt.
      Det har gått i vågor och ibland har (mot)åtgärderna funkat ok. Jag har kunnat jobba vidare i godan ro och med ny inspiration.
      Men i längden håller det ju inte.
      Känns som att arbetsliivet inte kan hantera sådant här på ett vettigt sätt. Dvs personkemi, eller när en situation gått för långt så att det bästa vore att dela på parterna.
      Jag vet inte just nu…..

      Tack för ditt stöd och tankar

Och vad tycker du om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s