De stora var inte så farliga.
Det var alla små skevheter som gnagde i hans hjärna. Alla små val som blev fel, eller i alla fall inte som han hade tänkt sig. Små tillkortakommanden. En kommentar som tog illa trots att den inte var menad så. En arbetsuppgift som han hade varit onödigt detaljerad med. De gånger han inte tyckt att han räckte till eller gjort saker efter eget huvud trots att han visste bättre. De gånger han yttrat något och direkt vid sista stavelsen visste att det inte skulle ha blivit sagt. Små saker som lades till varandra och nu kändes som en stor hög som inte gick att sopa undan i ett enda svep med en själslig sopkvast.
Känslan av misslyckande hängde över honom. Tittade han uppåt kunde han se en stor neonskylt blinka ”Failure 2.0” över sitt huvud. Att ingen annan såg den? Eller gjorde de de fast de inte sade något? Tyckte de synd om honom? Han hatade att bli ”tyckt synd om”. Det fick honom att känna sig mindervärdig.
Hans blick vandrade från datorskärmens bokstäver och ut genom fönstret. På väggen mittemot satt en stor skylt med reklam för blöjor. En glad bebis och en ännu gladare mamma blickade photoshoppat mot honom.
Han ville börja om på nytt. Födas igen.
I alla fall från arton år eller så…
Återfödelse
Farsan mitt i livet 
Bra! MYCKET igenkänning i texten, särskilt första passagen/stycket – precis så tycker jag tankarna kan gå i huvudet.
Tack Escargot.
Jag är också nöjd med första passagen. Kunde ha utvecklat fortsättningen lite mer men hade kort om tid.
Tog kanske 30 minuter allt som allt i två omgångar.
Photoshoppade bebisar kan få marken att svikta under ens fötter. Roligt att göra din bekantskap.
Tack och välkommen!
Jag är väldigt förtjust i meningen ”blickade photoshoppat”.
Ibland bli man lite kär i sina ord.
Gillar texten! Känner igen mig i dina tillkortakommanden. Kul med neonskylten, en sån har nog jag också hängande över mig ;-).
Välkommen Ethel
Jo det är kul med bilder och metaforer.
Jag gillar hela texten, och ler när jag läser.
Jag är nämligen en sådan där sk sanningssägare som kan trampa folk på tårna rätt ofta.
Alla har nog misslyckanden och tillkortakommanden att bära och leva med. Intressant.
Jättebra! Klockrent. Som den datanörd jag är känner jag igen mig, de där små skavankerna är för eländiga att dras med.
Intressant och fängslande. Och just att det är alla de där ”små skevheterna”. Den inledande meningen är jättebra och lockar verkligen till att läsa vidare. Sen är avslutningen jättebra med de sista orden, från arton, som får en att fundera över hur de arton första åren varit…
Anitha, Marie, Kalliwarra och Stina:
Tack tack tack för era kommentarer! Det ska gudarna veta att jag behöver positiv energi nu och det har ni gett mig.
Jag som var lite missnöjd med den här lilla historien och så väcker den så mycket tankar och assoicationer.
Alla kommentarer sporrar mig och det innebär att det kommer att bli fler skriverier utifrån skrivpuff.
Kommer in och läser. Och sen en gång till. Jag ser ett beslutsträd, där vi alla har möjligheten att göra olika VAL. Det är valen som gör oss bekymrade. Och sen konsekvenserna. Och tanken om att det borde ha blivit bättre om…. Jag tror jag har varit i den branschen, ångerbranschen. Men nu kan jag inte ångra längre, för det har tillkommit människor som ger betydelse, där till och med de värsta misstagen känns gudasända.
Tack för att jag fick läsa!
Emilia
Hej Emilia, Välkommen!
Tack för tanken. Visst är det så att man har funderingar i huvudet och vad handlingar skulle ha för konsekvenser. Ibland går det inte att låta bli, eller rättare sagt hjärnan går på frivarv då och då. Jag vill också lämna den där ångerbranschen. Var hittar man arbetsförmedlingen?
Det finns två saker du måste göra i livet:
Att välja och att dö.
Ibland väljer man fel saker, men död gör man oavsett.