Jag skickade texten om pynta via mail till min mamma.
För att jag ville visa vad jag skrivit och för att hon skriver själv.
Ja då vet hon vad jag heter och var jag skriver för hon lade ihop två och två.
Så vad händer då med farsanmittilivet?
Relationsfunderingar går fetbort för hon kommer att lägga sig i fråga och fundera (eller hur mamma?) Och det misstaget tänker jag inte göra igen.
Livsfunderingar som jag brukar slänga ur mig här går väl kanske an fast det kan bli en massa knöl med det också.
Kvar blir en menlös sörja med bara ytligt innehåll och det kan vi vara utan för då blir den här bloggen bara halv eller en fjärdedels.
Snablar!
Tyvärr bli det väl en ny blogg.
Synd för jag gillar farsanmittilivet för den ÄR jag.
Vad tänker ni? Har ni några goda råd?
Posted from WordPress for Android
Farsan mitt i livet 
Kan inte annat säga än att jag känner igen mig. Jag startade att blogga för att komma bort från Facebook och allmänt utlämnande. Jag kände ett stort behov av att kunna ”vara mig själv” men att inte behöva försvara det. Det kanske låter fegt, men saker går upp och ner och det är skönt att inte behöva förklara sina åsikter på affären, om man säger så…
Just mammaproblematiken känner jag särskilt igen. Det är inte alltid så kul att lilla mamma är den första att kommentera om man tycker något är jobbigt, coolt eller frustrerande.
Jag förstår att det tar emot att starta om bloggen. Jag har jobbat rätt hårt för att vara opersonlig, men det är knepigt ibland, men jag tycker än så länge att det är fler fördelar än nackdelar. Mitt liv handlar ju om mer än mig…
Vad du än tar dig för, så lycka till. Vi är fler som sitter i samma sits, så du är inte ensam.
Jag förstår precis hur du känner. Man vill ha fritt forum så att säga. En möjlighet att skriva/prata utan filter. Det bästa vore att få ha det med vänner, bekanta och även släkt, men det är inte alla förunnat.
Relationer har ju alltid en ”ryggsäck” som har format relationen.
Tack för ”peppen” hur som helst.
Starta på nytt på okänd plats!
Jag överväger det. Får se hur det blir med mamsen.
Alternativet är att skriva på och så ta kommentarer när de kommer.
Men… Se till att fortsätta blogga! Det finns alldeles för få män-40 års-barn-karriärs-reflektions-bloggar 🙂
Obsalut! Här läggs inte ner några bloggar i onödan.
Jag tycker också det är tunnsått med vår åldersgrupp i skriverierna.
Klart att jag kommer att läsa! Du har ju uppmuntrat mig till det!!
Men kommentarer kommer du inte att få så här offentligt.
Däremot kanske det kan bli en del intressanta och givande samtal när vi ses.
Om du vill… Du har ditt liv och jag mitt. Vi har varit med och format varandras.
Kram från mamsen.
Det var en bra och klargörande kommentar.
Har tänkt i de banorna själv att mitt liv är mitt.
Uppmuntrat? Pja det blev ju resultatet. Jag ville egenltigen bara visa det jag skrivit för skrivpuff eftersom vi båda tycker om att skriva.
Egentligen borde jag lagt skrivpuffarna i en egen blogg och låtit ”farsan” varit funderarstället. Det var ett alternativ som inte blev av.
Hur som helst kommer jag inte att länka vidare till din blogg. det får räcka med den kopplingen som finns här. Jag är inte beredd att outa ”farsan” ännu. Därför ändrar jag namnet i din kommentar.
Jag lösenordsskyddar sådant som jag vill ha en mindre skara att läsa. Kan också relatera till Grabben i bloggen brevid det här om att få skriva fritt utan att sedan behöva diskutera eller försvara.Jag hamnar rätt ofta i det då min blogg numera läses av jobbarkompisar, vänner nära och mindre nära, brorsan, brorsans tjej…ja, osv. Samtidigt så har jag ju en gång mer eller mindre välkomnat mina vänner att läsa…
Äh, det är kluvet.
Jag har funderat då det alternativet. Många av de bloggar jag läser nu kör så.
Hur bestämmer ni vilka som får lösenorden och hur behandlar ni de som läser men som inte fått lösenord?
Visst s det kluvet men bag tror jag kommer att hitta en bra balans.
Jag lämnar mitt lösenord helt efter vad min magkänsla säger mig.
Jag vet vad jag skriver om i de skyddade inläggen och vilka jag känner skulle vara någon jag vill ska läsa om det, de andra lämnar jag inget lösen till helt enkelt…
Så får de hantera det efter behag!
Jag skriver ju för alla också och vi kan ha nog så kul i de inläggen 😛
Allvarligt talat??? Bekymrar du dig om vad mamma skulle tycka eller ge dig råd om? Fyller du inte 45 idag???
Min lösenordsskyddade blogg fyller en funktion – att jag där kan lämna ut andra i min närhet. Folk som valt att inte blogga men som berör mig på olika sätt. Som familjen tex. Jag har ingen rätt att låta kleti och pleti läsa om det.
I min vanliga blogg tänker jag, funderar och skriver om det som handlar om mina tankar.
Allmänna bloggar som aldrig behandlar en inte tanke eller känsla är astrista att läsa i längden.
Kanske ditt första mål för året skulle vara att inte fundera så mycket på vad andra kan tänka?
😉
Plus äta bättre fetter!