Jag trodde att TruthAndFiction slutat läsa min blogg men läste detta villket innebär att jag fortfarande har henne/dig som läsare. Truth kommenterade mitt inlägg om ADHD som egentligen var en diskussion om hur man mer positivt benämner egenskaper som har med det att göra.
Men egentligen blev hon argast på detta som jag skrev förra veckan.
Visst handlar det om prioriteringar och hur man hanterar sig själv.
Jag tror säkert att det är lätt att falla tillbaka och använda diagnosen som motvapen och ursäkt. Vi pratade om det på parterapin i går att efter konstaterandet så kommer ansvaret att göra något med den vetskapen man fått. Där håller jag helt med TruthAndFiction.
Något i TruthAndFiction inlägg gör mig förbannad men jag kan inte sätta fingret på vad. Förmodligen en känsla av att bli delvis orättvist beskylld av någon som inte ser helheten. Känslan av att bli sparkad på när man försöker resa sig upp.
Men vi kan ju bara utgå från vad vi berättar för varandra här i det digitala mediet. Tills vi möts IRL, eller berättar allt.
Men tack än en gång truth för att du väcker mig. Det är inte ditt ansvar men jag är glad att du ryter till.
(Det blir ingen bild i inlägget för tiden och nätverkshastigheten räcker inte till mer)
Jag associerar också till ett inlägg från Maria där hon gnäller på veliga omständiga människor som tycker synd om sig själv och ständigt tror att allt kommer att misslyckas.
Jag tror inte att jag är sådan. Jag kan ibland ha lite för mycket av attityden av att ”det löser sig” och inteoroa mig så mycket. Det kan ligga nära till hands då att följa upp med ”se där nu misslyckades jag” eller ”nu blev det som det blev för att…” men jag strävar inte åt det hållet.
En hälsosam kontroll över tillvaron kanske är på sin plats.
Min första prio nu är att sova för jag har varit uppe för sent de senaste två nätterna.
Farsan mitt i livet 
Du slår huvudet på spiken. Många blir väldigt provocerade av att vi pratar och funderar kring vår diagnos och konsekvenserna av den. Särskilt tydligt blir det när man berättar om den för vänner och släkt. Tyvärr går det inte att göra så mycket åt det – det ligger hos dem. Och de som vill negligera: de lever ju inte vårt liv och ser de problem som ständigt återkommer (och vi ”gnäller” över). TruthAndFiction kanske helt enkelt är besviken över att du bytt inriktning och pratar om det som faktiskt finns med i ditt liv, men hon inte är intresserad av.
Ser man på varje enskild händelse är vi skenbart precis som andra – de glömmer och kommer för sent (ibland) precis som vi. Och därför kommer de till slutsatsen: vadå ADHD? Det är ju bara det att det är så mycket som till slut blir svårt för oss (så mycket en adhd-person har svårt att ha koll på) och som påverkar nära och kära. Beteendet, tidsuppfattningen, impulsiviteten. Självklart är även vi olika sinsemellan och har utvecklat olika färdigheter. Men huvuddragen finns där. En som verkligen kan berätta hur jobbigt det kan bli är Lina: http://bejbi39.wordpress.com/2009/11/09/javla-fattig-adhd-info/
OBS: Vill ni inte grotta om ADHD: läs inte inlägget!
Nä nu håller jag inte med, snarare är det väl så att om man inte vill ha mothugg så skall man undvika att blogga….Ang, era diagnoser så skrev Klara väldigt smart i mitt kommentarsfält, hon sade att om man skyller sitt oansvariga beteende på ADHD så är det jämförbart med att ligga på op-bordet få sina ben kapade med en syltmunk i munnen och säga – jag kan ju inte producera insulin, tyvärr.
Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende. Basta.
”Det är väl bara att skärpa sig”. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.
Ping: Diagnossnack – nu igen « Genrep
Ping: Denna blog handlar om ADHD; AS;duktighetssyndrome; impulsivitet; tankar ;personligutveckling och en massa annat som kommer förbi Okunskaper Måste vara tyngre att bära än kunskaper kanske gör de till och med lite ont!!!! – malix.se
Är man medveten om att man har ett handikapp/funktionshinder som påverkar vardagen så kan man ju lära sig att hantera saker omkring det. Ungefär som jag som är astmatisk får tänka på att inte vistas bland djur. På samma sätt får min nuvarande pojkvän som ”inte är helt frisk” tänka på att hans oförmåga att känna empati ställer till det ibland – han måste alltså göra ett medvetet val att förstå hur andra kan känna sig eftersom det inte finns naturligt hos honom.
Mitt ex måste tänka efter för att inte vara så högljudd och ständigt avbryta och att passa tiden eftersom hans handikapp inte riktigt täcker dom sakerna naturligt.
Klart att man kan lära sig att ändra beteenden som ingår i funktionshinder för att underlätta vardagen – för en själv.
Gillar din blogg!!
Återkommer….
Tycker du gör ett bra jobb och är modig som skriver som det är…naket och ärligt!
/
Lina
Hej Lina och välkommen. Du är hemskt välkommen åter. Du hamnade mitt i en animerad diskussion här.
Du väcker både tankar och känslor med dina inlägg.
Jag gillar det jag läser.
Se separat inlägg för svar.
Uppdaterat: Tror att det var det här inlägget jag menade: https://farsanmittilivet.wordpress.com/2009/11/12/kommentarer-ar-bra-for-halsan/
Ping: Har män känslor? « Nattens bibliotek