Tänka – är det korrekt?

Efter några intressanta kommentarsutbyten på FB funderade jag på det här med att tänka.

Tänkt?

Jag är en funderande människa. Det är bra, min hjärna är rörlig. Men ibland kan det kasta mig in i för mycket tankar så att det blir rundgång och inget (vettigt) kommer ut av det.

Vill minnas att en bloggvän har gett rådet att inte tänka så mycket. ”Livet ska kännas” och det känns mindre om man vrider och vänder på saker och krumbuktar sig för att vara alla till lags.

Det här med att möta andra och argumentera. Det är jag inte bra på. ÄN! Jag har inte fått den vanan. Jag vill och prövar mer och mer att tänka och tycka och säga vad jag vill och menar. Ibland återfaller jag till det mesiga vridandet och vändandet i stället för att säga min mening.

Kan ha att göra med att ibland känner mig för osäker på mig själv att jag inte vågar utan prövar olika tankestick. För att se hur folk reagerar. Och så styrs jag av deras reaktioner, och möjliga tankar. Obra!

(Och naturligtvis ligger det här inlägget under rubriken ”Funderingar”)

Annonser

13 kommentarer

Filed under Funderingar

13 responses to “Tänka – är det korrekt?

  1. Det är trist att diskutera med människor som är rädda för att säga fel saker eller som tänker i 100 minuter (vad det känns som) innan dom svarar. Diskussionerna dör lixom ut då. Det är ju bättre att låta tankarna flöda fritt och sedan rätta till ev tankefel som kom ut. Om inte annat så får man ett helt annat flöde då! Och vad är det värsta som kan hända? att den du talar med tycker att du är en idiot? Tja, shit happens och det är ju dennes problem i såfall 😉

    • Jo, det är ju det jag försöker bli bättre på.
      Det blir lätt en cirkel för de som måste tänka eller inte vågar prata. Om de inte får stöd någonstans hur ska de då komma ur dödläget?
      Förhoppningsvis ser någon deras lägre självkänsla och stöttar på så sätt.

      Det finns två sätt att se på den här saken. Inte bara från ”men säg vad du tycker”-hållet. Eller hur?

      • Fast frågan är om andra ska stötta såna eller om dom själva ska försöka hitta en inre känsla. Jag gjorde sånt förr – försökte uppmuntra andra men idag ids jag inte hålla på att gulla med vuxna människor.
        Det enda som jag tror hjälper är att dom försöker och ser vad som händer!

      • Jag tror att vissa inte vågar försöka eller när de försöker och möter minsta motstånd (eller intolkat motstånd) så slutar de försöka, med ytterligare rubbad självkänsla.

        Jag menar inte heller att man ska gå runt och gulla med alla hela tiden. Men ibland kanske vi dömer efter första intrycket lite för snabbt ibland.

        Jag tror att om man själv har en bra självkänsla så kostar det inte så mycket att ge andra en uppmuntran?

      • Absolut inte och det är viktigt att dra in andra i samtal men efter ett tag så känns det lönlöst.

      • Jo, när man har försökt några gånger så ger man upp.

  2. WoW

    Ju mer man pratar med varandra desto lättare är det att sortera ut vad som känns riktigt.

    Ibland gör man stora tankefel som hörs tydligt när man sedan säger dem.

    Inne i huvudet lät de helt okej, inte förrän de blev sagda hörde man hur tokigt det lät.

    Jag håller helt med Maria, tänk gärna, men säg vad du tänker så man har en chans att reflektera och hjälpa till att få tankarna sorterade till något vettigt.

    Tänk inte efter vad du ska säga, utan säg vad du tänker 😛

    • Jag gillade din sista mening.
      Klart att det är i samtalet som tankarna bäst kommer fram.

      När jag spelade teater så var några ledord ”iaktta, värdera reagera, repliken kommer som toppen på isberget. I repliken, samtalet kommer ju tankarna fram. Det är ju egentligen ganska självklart. Lätt att tappa bort ibland.

  3. En gång i tiden var jag tystlåten. Svårt att tro va? Men jag valde att ändra på det.

  4. Det började lite smått när jag var i mitten av 30 och sen när jag var 40 så bestämde jag mig att jag är jag och att jag är som jag är. Tidigare hade jag ägnat mig att vara som jag trodde att folk ville att jag skulle vara… och då… då var jag ju ingen.

  5. Jag har också svårt för att bara kliva rakt på med min åsikt, särskilt på jobbet. Ibland är det som att jag inte har en åsikt för att jag hela tiden ”å ena sidan så…men sen ´å andra sidan….” Det är som att jag försöker se varje fråga ur ALLA perspektiv bara för att vara säker på vad jag tycker. DEt går sådär.

    • Visst. Den känslan att ”inte ha en åsikt” gör mig irriterad på mig själv. Jag det är nära kopplat till min beslutsångest t.ex i köpesammanhang.

      (för övrigt blev det först ”åskit” när jag skulle skriva ”åsikt” och ibland kan den ju vara det…)

Och vad tycker du om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s