Öppna en dörr

Skrivpuff Utmaning 2010:219 – 10 augusti

Vägval eller öde?

Vägval eller öde?

Handtaget var enkelt men skimrade ändå av någon slags inneboende vetskap om att det var ett speciellt dörrvred. Tittade man nog såg man att metallen var nött av att ha berörts av många händer. ”Här har många gått” in tänkte jag ”och nu är det min tur”.  Jag lade handen på handtaget och förvånades över att det gick så lätt att vrida om. Dörren gled upp och jag fick blinka litet, bländad av det oväntade ljuset innanför.

Jag lade handen mot den silverfärgade metallen. Jag var sju år och skulle börja skolan. ”Ser du dåligt?” hörde jag bakom mig. Jag vände mig om och såg pojken som talat. Han var något kortare än jag och hade fräknar. Munnen var uppstudsigt sned men hans ögon såg glada ut. ”Ja… nä”. Av någon anledning fick jag ett infall. ”Nä  jag har dom bara för att dom är fina”. Pojkens flin försvann ett tag men återkom snabbt. ”Ja men då tar jag fram mina också sade han ogh rotade i sin röda väska. Han satte på sig sina glasögon, tittade på mig och sade ”Då går vi in, kom vi öppnar dörren tillsammans på tre ett…”

Det var mörkt så vi såg knappt dörren. ”Shhh” viskade hon när jag råkade stöta emot den med foten. ”Du sade ju att ingen var hemma” viskade jag tillbaka. ”Jag vet, men mamma måste ha kommit hem tidigare för det lyser i hennes fönster. Hon ligger säkert och läser innan hon somnar. Flytta på dig så jag kan låsa upp”. Vi stod vid bakdörren till hennes hus. Jag kunde bara skymta hennes klänning i sommarmörkret men min fantasi fyllde i resten. Om mina darrningar mest bestod av nervositet eller uppdämd ungdomlig åtrå vet jag inte. Jag tog mod till mig och lade en hand på hennes axel. Hon vände sig om och jag anade att hon såg mig rakt i ögonen trots att vi både hade svårt att urskilja saker. ”Vi måste vara tysta” sade hon. ”Mamma gör det inget men min pappa skulle väl ta det på fel sätt om han får reda på det…” Jag kände efter med händerna och hittade hennes höfter. ”Jag ska vara så tyst så, kommer du att kunna vara det?” Hon kvävde ett fnitter, såg på mig och gav mig en lätt kyss på munnen. Jag tryckte mig mot henne oimponech hon lutade sig mot dörren. Vi kunde inte hejda det. Vi kände hur vi båda föll inåt när dörren åkte upp och vi ramlade ihop i en hög innanför på en hög lakan i tvättstugan.

Jag var försenad till mötet och kände hur svetten började fukta min skjorta. Dörren var bastant och rumsnamnet stod i på en glänsande mässingsskylt. Hur fanken kan man döpa ett konferensrum till ”Styx” tänkte jag. Vart tog den klassiska bildningen vägen? Jag stannade upp ett steg, räknade ner  och försökte andas lugnt. Av någon anledning slog jag en blick genom det runda fönstret som var inbyggt i dörren.  Jag frös till för jag kände igen en frisyr som jag sett på morgonen när jag vakande och tittat åt sidan i dubbelsängen. Hon skulle definitivt inte vara här. Och definitivt inte med den andra personen som var i rummet. Vad paret gjorde var det ingen tvekan om. Jag backade. Den här dörren ville jag inte öppna, inte på det här sättet.

Jag svalde. De senaste dagarnas känslor  hade samlat sig i en klump i halsen och jag hade svårt att andas.  Dörren var svartmålad. ”Typiskt” tänkte jag trots de svarta slöjorna i mitt huvud ”kan inte en begravningsbyrå välja andra färger?” Att jag skulle ta hand om min exfrus begravning kändes olustigt och konstigt med tanke på alla år som gått och på det sätt vi skildes åt den gången. Jag funderade på att vända för att åter lämna henne åt sitt öde. Gatan framför byrån låg nästan öde. En enstaka bil for förbi och några personer strövade lojt i semestersolen. Min blick mötte min dotters där hon satt i den parkerade bilen. Hjärtat kändes som om det skulle stanna, där och då. Jag sträckte på mig, nickade mot henne, vände mig om och sköt upp dörren.

Med möda gläntade jag den lätta trädörren. Egentligen var det inte en dörr, mer korslagda ribbor av bambu och lätta träslag. Det enda den kunde stänga ute var insekterna som ändå inte var så många den här tiden på året. Min fru satt och läste i en stol på altanen. Jag försökte se hennes ansikte men hade svårt att urskilja detaljerna. Det gjorde inget att jag inte kunde se klart, det hade jag accepterat nu. Efter att ha sett ansiktet varje dag sedan vi träffades i begravningsbyrån den  där dagen för fyrtio år sedan kunde jag varenda fördjupning, rynka och hårstrå i hennes ansikte.

När mina ögon vant sig vid ljuset klev jag in över tröskeln. Gården innanför muren badade i ett lätt solsken och luften kändes mild och mjuk. Jag anade ett lätt prasslande i gräset, tittade åt sidan och såg en man komma mot mig. Hans leende var brett och jag kände mig ovanligt lugn trots den helt obekanta situationen.

”Hej, välkommen” sade mannen och hälsade genom att hålla min hand med båda sina så att den omslöts. ”Mitt namn är Petrus. Jag tror att du kommer att trivas här”.

Annonser

1 kommentar

Filed under Påhittat, Skrivpuff

One response to “Öppna en dörr

  1. Pingback: Kryptisk? moi? Mais oui! « Farsan mitt i livet

Och vad tycker du om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s