#positivaveckan – dag 4 torsdag

Det höll  på att halka galet redan på morgonen.

När jag kom ner till tunnelbanespärren hade jag glömt tbane-kortet hemma. Tack och lov har vi bara ett par hundra meter hem. Tre djupa andetag och så är jag på rätt väg igen. Tack och lov för mobilen med blogg och twitter som får mig att tänka på annat. Just då.

Positivt idag

  • Lunch på café Panorama i Kulturhuset. God Lammstek och råstekt potatis samt kaffe med utsikt. En liten oas där tiden stannade.
  • Jag har blivit tillfrågad av en god vän att se över och ge kommentarer på hennes CV. Tack för förtroendet!
  • Sonen som sjöng på musikskolans julavslutning. Go son go! Stolt pappa!
  • Nöjd med att jag trots att vi ska upp tidigt i morgon ändå satte mig ner att skriva detta.
  • Hade jag ork skulle jag klämma in en rolig ordväxling från twitter men ni får nöja er med mitt ord 🙂 .

Specialavsnitt om parterapin idag

Vi var på en parterapisession idag och pratade bland annat om släkten och vårat förhållande till den. Hade man frågat mig en timme innan det började om jag ville gå hade jag vänt på klacken och sprungit.

MEN jag gick. Jag hade tankar i stil med: ”skippar det här”, ”jag orkar inte med relationsterapi också”.

Jag är nöjd med mig själv för att jag gick iväg i tid så att jag slapp komma dit med andan i halsen. Tid för eftertanke och ett par djupa lugnande andetag innan vi kastar oss in i tankar och känslor.

Jag är nöjd att jag tillät mig gråta!

Glädjetårar?

Glädjetårar?

Jag berättade om ett tillfälle när jag stod upp för min och min frus syn på hur vi hanterar barnen. Jag redogjorde för ett telefonsamtal med min mamma där hon obetänksamt kommenterade hur vi var mot våra barn. Detaljerna besparar jag er men jag kan säga så att det blev för mycket! Jag blev arg irriterad och kränkt å både min frus men också mina egna vägnar och slängde luren i örat på henne. Jag kan beskriva mitt förhållande till min mamma i ett eget inlägg för det har sina intressanta vändningar.

Minnet av samtalet och min markering väckte så starka känslor när jag berättade att orden stockade sig och jag fick svårt att fortsätta. Men jag kämpade mig igenom tårar och gråt och fick sådant enormt stöd av terapeuten att jag kunde berätta vidare. Jag kände att här har vi något som behövs bearbetas. Jag är på rätt väg!

För att jag ska kunna stå upp för min familj måste jag bli tydligare som vuxen person mot min mamma och det har aldrig varit tydligare än idag.

Puh!

Vi pratade om en hel del annat som ansvar, acceptans och förlåtelse, men det här var en av de viktigaste bitarna. Påminn mig om att jag ska berätta om vad som händer när man står på bussen, den kränger till och man trampar en medpassagerare på foten.

Så dag 4  blev en bra dag.

Avslutar dagen met ett leende

Avslutar dagen met ett leende

Jag vet att jag samlar på mig en massa funderingar nu om hur man kunnat göra saker annorlunda och hur jag kanaliserar eller icke-kanaliserar de negativa tankar och händelser som trots allt dyker upp. Det blir ett projekt för nästa vecka.

Spännande fortsättning följer.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under självinsikt, statusrapport, Terapi, Uppbyggande

Och vad tycker du om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s