Jag är i och för sig Darwinist men jag vet inte om jag klarar av att se livet som en kamp, en period av överlevnad.

Visst är det många saker som ska funka och göras i en bestämd ordning men det kan man ha olika attityd till.
Det har är mer en ”minneslapp” än ett inlägg.

Eller…?

Tiden går...

Titeln är lite ironiskt skriven för det handlar inte om tid, det handlar om prioriteringar. Vad man behöver göra och inte. Om det är viktigare för mig att då ut en tanke,då får middagen bli en halvtimme sen.

De senaste dagarna har växlat mellan att inte ha någon ro i kroppen och ha svårt att sova till att lämna mig lugn och glad och ta livet med lite mer tålamod.

Jag har massor med halvfärdiga tankar som jag vill tänka klart och reda ut. Förmodligen är det en del av min personlighet,att det dyker upp en massa ostyrigt som jag inte alltid förmår kanalisera.

jag börjar med att ta en paus på fem minuter och titta på folk som har förbi. En stunds drömmande. Sedan blir det jobb, som för övrigt känns roligare nu när jag tagit mer plats och känt mig nyttig.

Idag får nästan hela världen en kram.

I eftermiddag ska vi iväg för tredje gången.

Styrka

I går var det hyfsat. Vi grälade till och med! Inte illa för att vara oss. Ämnet var hur vi skulle hantera ett eventuellt besök hela familjen hos min bor med fru. Förra gågnen blev inget vidare pga en incident med trött brorsfru och min fru som inte gick så väl ihop. Omständigheter!

Känner mig ganska nollad i hjärnan just nu. Ska sätta mig på lunchen och skriva ner några extrema funderingar över vart vi kan tänkas gå vidare. Så har jag lite material inför terapin.

Jag undrar var jag ska hitta min kraft?

I dag fick arbetsgivaren ut en halv dags arbete ur mig. Förmiddagen gick ok, men efter en lunchpromenad som blev längre än jag tänkt så blev jag sittande framför datorn hela eftermiddagen. I stället för programkod och analys så läste och skrev jag bloggar. Trots att jag försökte så vandrade tankarna bort.
Jag känner mig dränerad. Inte i stånd att orka med något. Inte gå och inte stanna kvar. Det här är för svårt för mig.
jag önskar jag kunde skriva något mer positivt just nu.
ibland vill jag bara gå. Lämna allt en stund. Åka och hämta kraft någonstans. Jag är för lojal mot andra kanske?
Ett litet avbrott blir det i morgon när jag ska åka till min bror som fyller trettio.
Säg vad jag ska göra så gör jag det. Känner mig desperat.

Jag undrar om inte det jag gjort mer handlar om mig än om den relation jag är i.

Jag läste i kommentarerna hos Pillowtalk ett svar från henne.

Det är så tröttsamt med människor som styrs mer av sitt förflutna än av sin framtid.

Det klickade till i mig för jag inser att jag går och ältar det som har hänt och mycket det som hände för två år sedan.

Styr du genom att titta i backspegeln?

Jag insåg att Jag vill inte vara sådan. Jag vet att jag hade ganska ljus tro på framtiden och att det mesta löser sig på ett eller annat sätt.

Det är så mycket roligare att leva nu och framåt än att dras med det som man har bakom ryggen. Jag vill (skrev hoppas men ändrade det) att de gånger jag ser mig om mot det redan skedda ska bli färre och att jag styr mina handlingar mot det som ska ske i stället för bort från det som har skett.  En nyansskillnad kanske, men olika synsätt.

Jag undrar hur många som styr sina handlingar utifrån det som de har gjort? Det låter trist på något sätt att drivkraften framåt ska vara att komma bort från något i stället för tvärtom.

Låter det här banalt? Är det common-sense och bara struntpratsfunderingar av mig?  Jag tror i alla fall litet på analogin med bilkörning.

Idag känner jag mig väldigt kluven.

Det var på sitt sätt skönt att vara ensam med barnen i helgen för  at få tid att skriva av mig alla tankar och ideer som jag fått av att läsa inlägg och kommentarer hos både Trulsanna och Truthandfiction.  Det var ju det jag ville med den här bloggen, att få mina tankar att möta andras så att jag kanske kan se på saker på ett nytt sätt.

Jag tror jag skrev för ett par dagar sedan att jag vill prata om så mycket, men orden kommer inte ut! Någonstans tar det stopp. Får ta och djuploda litet där men det är väl rädslor för vad som kan väckas både hos mig och min fru som gör att det tar emot.

Jag tycker att det är strongt av ManMakePappas fru att våga ta upp hennes förälskelse i den andre. Jag tror att jag måste göra något sådant jag med även om det inte finns en förälskelse just nu så var det en förälskelse utanför relationen som startade det hela och ledde fram till bland annat det jag skriver idag.

Nu ska jag ta en paus och äta lunch. Rensa tankarna, läsa lite teknikdokumentation och ta det lugnt.

Jag har haft många funderingar den senaste veckan av ett antal orsaker.
En tanke som slog mig är väl att troligtvis vill alla människor vara intressanta på något sätt. För någon, för något.

Man vill visa sina bästa sidor, eller?
Man vill leva ett intressant liv, i stor eller liten skala. Ingen vill väl ha tråkigt?

Så vad gör man när livet inte är intressant utan bara tråkigt?

Min terapeut sade en gång när vi kom in på grubblande att ”det kan verka som om man gör något, dvs funderar men i de flesta fall så leder det inte till något konkret nyttigt”.

Kom att tänka på det idag när jag funderade på varför jag så gärna vill gå och simma…

Jovisst jag vill få bättre kondis och så. Eller är det för att det finns så trevliga människor där… Hur var det nu det var?