Under tre månaders tid har jag nästan varje dag gått förbi där hon bor.

Hon som jag hade en förälskelse med. Hon på gamla jobbet.

Och det slår mig att jag sällan tänker på henne numera. Då kunde jag knappt närma mig hennes kvarter utan att bli berörd och uppfylld av känslor. Idag oberörd. Jag stötte faktiskt ihop med henne på ett annat ställe i stan för en vecka sedan. Det kändes lite som att prata med en främling.

Jag är glad idag att jag har avståndet till henne, både mentalt och geografiskt. Jag tänker inte låta mig inledas i frestelse igen.

Kom på en fråga som min fru frågade mig i går :  ”Vad var det som gjorde att du mådde dåligt igen och blev frånvarande?”

Naturligtvis var det effekten av att ha träffat min gamla gymnasiekamrat och ätit lunch, och de ”förlälskelsekänslor” jag fick av situationen.  Jag berättade att orsaken var att jag höll på att trilla dit igen men ville stoppa det och hade stoppat det innan det gick för långt den här gången också.

Egentligen spelar det ingen roll vem personen är, det är ju något annat jag söker… En kick, en bekräftelse, något…

Jag har märkt att jag har svårt att stoppa mig och att jag sätter mig i sådana här situationer för att pressa mig till någon slags handling eller beslut.  Dumt nog blir det ibland fel och jag har inga vägar ut än någon drastisk åtgärd.

Är det inte bättre med beslutet först? I alla fall i merparten av fallen.

Jag och frun har pratat om detta och hon och jag har börjat förstå att jag funkar på det här sättet.

Hur jag och vi hanterar det vet vi inte än.

En god sak det förde med sig var att vi drog igång parterapin igen.

Nu vet du också.

Jag satt och läste ett inlägg hos ManMakePappa (MMP) och började skriva en kommentar men den blev så lång att jag valde att skriva den här i stället.

Att vara förälskad i en annan och intellektuellt vara kvar i ett tryggt förhållande. ”Been there done that!” som det så vackert(?) heter.
Jag var störtförälskad, upp över öronen hejdlöst tonårsaktigt förälskad i tjejen på jobbet. Intellektuellt insåg jag så småningom att hon och jag var för olika så hade vi varit ihop hade det inte blivit en fortsättning.

Förälskelsen kan man ju inte resonera bort. Däremot kan man förhoppningsvis som mogen vuxen människa ta bort förutsättningarna för den. Det antar jag är något som MMP och hans fru kommer att ta upp i parterapin. Det gjorde vår terapeut med mig. Vi hann inte så långt i parterapin att det blev läge att gemensamt ta upp frågor om förälskelser, otrohet etc. Vi hann vid närmare eftertanke inte komma igång alls med den behandlande delen av parterapin.

En av de värsta sakerna i det här är den ibland ljumma känsla jag har för mitt förhållande och mina känslor för min fru. Det är också läskigt att inte våga lita på sig själv i hur mycket man ska gå på sina känslor. Där är man nog olika och det beror på personlighet hur man kan hantera sina känslor.

Till MMP: Jag hoppas att ni kan lösa upp en del knutar på ett eller annat sätt i terapin.
”Lösa upp knutar”.

Jag kom på att det även kan betyda att man löser upp knutarna som håller ihop en relation. När jag gick i egen terapi så sade min terapeut att ”Man kan lämna en relation på ett bra eller dåligt sätt eller välja att stanna kvar på ett dåligt eller bra sätt”.

Var på julbord med avdelningen på jobbet. Hon var där, hade huvudansvaret för arrangemanget. Klädd i en läcker röd julklänning. Mina ögon vandrade titt som tätt åt hennes håll. Kunde dock slita mina tankar från henne för att ha en god samvaro med andra kollegor också. Har bestämt mig för att inte vara ett ”plåster” eller en liten ”cocker-spaniel” som tittar på henne med stora vädjandeögon. Vem vinner på det? Inte jag, inte hon inte någon.

Dansade med henne ett par danser, Bugg, lite vanligt samt tryckare. Och när hon är nära då blir jag matt. Känslorna vaknar, igen. Förbannat och förbannat härligt. Efter julbordet vandrade alla vidare mot närmsta vattenhål och jag tänkte nog hänga på… om hon skulle det. Men hon sade ”jag ska hem” Så vi sade hej till kollegorna och vandrade ner i tunnelbanan. I rulltrappan ställde hon sig på trappsteget övanför mitt. Lustigt tänkte jag för det är så jag och min fru brukar åka rulltrappa.. Jag fick pussar som bara väckte mig mer. Förbannat och förbannat härligt igen.

På hemvägen lyssnade jag på Esbjörn svenssons trio i MP3-spelaren. ”Det sorgsna hjärtat” spelade jag säkert tre gånger och grät smått innombords. Fast kände mig ändå lite upprymd (http://www.lyricsondemand.com/l/louisehoffstenlyrics/detsorgsnahjrtatlyrics.html)
Kärlek, förälskelse är så förbannat!…. härligt.

Jag läste för övrigt ett bra citat : ”Var dig själv, alla andra finns redan!”