Och den vänliga rösten har tystnat.
Min frus pappa dog förra veckan. Det gick fort på slutet. Han led av demens sedan ett par år och på slutet var inte kroppen med, han trillade och slog sig. Hade till och med ont när han sov.
Jag tror inte han var så mycket medveten om sin sjukdom eller hur det påverkade honom eller de runt om. Vi vet att han var förvirrad och frustrerad och orolig ibland. Särskilt när omgivningen var ny.
Visst är det sorgligt och ledsamt. Men det är ju för att han är borta nu. Hans vänliga stämma och små skämt möter oss inte när vi ska hälsa på. Vi kommer i alla fall ihåg den vänliga människan.
Jag funderar också på att detta ger en ny dimension i våra liv. Att snart är vi sista generationen.
Barnen påverkades också såklart, men jag inbillar mig att de på något sätt tar döden mer naturligt än oss vuxna? Kanske är den mer abstrakt för dem?
För mig som står lite vid sidan av är det svårt att helt föreställa sig känslan. Det går nog inte om man inte är närmast anhörig själv. Just nu är det bästa jag kan göra att bara vara med och finnas till hands. Det är jag bra på. Att vara där när det gäller.
Sonen har gjort två jättefina teckningar. Han kom hem från skolan och visade en i blyerts som fick oss att gråta floder av sorg och lycka. Den föreställer ett öppet fönster sett utifrån. Gardinen fladdrar för vinden. Uppe i luften ett par meter utanför svävar en ängel med blommiga vingar och i handen håller hon en glad morfar som tittar vänligt mot betraktaren. De är båda på väg upp mot en port bland molnen.
Och solen lyser på oss som är kvar.
(Bild lånad från Flickr från Flickr-användaren Squid!)
