Pappan ca 40 42 år, mitt i livet som funderar på om man gör rätt (för sig).
Försöker inte att döma mig själv och andra men vill gärna få kommentarer om andras erfarenheter.
Här lägger jag ibland ut några saker som jag skrivit. Förhoppningsvis till nytta för någon annan än mig själv.
Jag skriver (sporradiskt) om sådant som händer i mitt liv och vad jag funderar på.
Jag sprang precis på din blogg hinner inte läsa så mycket i kväll men kommer att länka till den så att jag kan hitta tillbaka.
återkommer mina reflektioner…
http://www.manmakepappa.wordpress.com
Välkommen! Jag har precis börjat läsa din blogg och det är kusligt, lustigt eller jag vet inte vad att läsa om situationen från andra hållet så att säga. Jag länkade också till din blogg för vi verkar ha lite gemensamt.
Jag hittade också nyss din blogg av en slump och känner att jag vill komma tillbaka och läsa mer.
Separerade för ett år sen.
Vi klarade inte det.
Dock ingen av oss som blev förälskade i någon annan.
Vi klarade inte av att älska varandra längre och kämpa mer.
Låter futtigt, som att vi bara gav upp, så var det inte.
Att separera var för mig som att äntligen få komma upp till vattenytan och få andas nytt syre när man nästan kvävs och när allting sjunker in så var det som att åka rutchkana ner i helvetet.
Där är jag idag…håller på att ta mig upp.
Kommer att följa din blogg.
Välkommen till min blogg och mina tankar. Jag är glad över de kommentarer jag fått på sistone och jag försöker dela med mig av det jag tror och tycker.
Trist när kärleken dör fast ännu tristare tycker jag är när även kämparglöden falnar. Jag vet att det ligger så mycket bakom sådana händelseförlopp men det är tråkigt ändå.
Hej! Kul att du hittade nåt av intresse i min blogg…jag har inte hunnit läsa så mycket i din blogg ännu men kopplade direkt till något jag skrev i ett brev till en vän igår gällande öppenhet i relationer när jag läst lite om vad du brottas med:
När en i ett monoförhållande får känslor för någon annan än sin partner, får en ju lätt skuldkänslor och börjar tänka att det måste vara något fel i ens förhållande och en kanske blir kritisk till sin partner.
I relationer där en ser det som något naturligt att en kan känna kärlek till många människor, och det är tillåtet och accepterat, upplever jag att kärleken växer till alla inblandade.
Rädslor och misstänksamhet anser jag uppstår när en försöker dölja vad en känner och en undviker att uttrycka sin kärlek för att en tror att den skulle kunna såra en partner, så faller en in i ett slags spel där en inte längre är helt sanna mot varandra och den djupare nära kontakten går förlorad…kärleken minskar…
I öppenhet o ärlighet upplever jag att kärleken kan pulsera i ett ständigt flöde, den blir som en självbevattnande kruka där kärleken kan växa vilt och vackert och fröa av sig på omgivningen:-)
Surfade runt och hittade din blogg, gillar dina tankar om kämparglöd. Själv fick jag ett mail att han ville göra slut, efter att vi varit tillsammans ca 2 år, sänkte mig totalt.
Önskar dig och er all lycka till!
Kollar av dig då o då
Vilken fin och personlig blogg.
Hej!
Mitt i natten skriver jag till ”farsan mitt i livet”. Sjuka barn och liite förkyld själv gör att dygnet vänts lite….
Ser att du lagt min blogg som länk. Känner mig hedrad och ska lägga till dig hos mig också!
Sov gott…
/Maria