Jag halkade via Nicklas Strandhs listning av bloggande twittrare hos mcsarcne i ett inlägg om Den där kärleken…

I en av kommentarerna skrev Ulrika att:

Mycket handlar det om att dela – dela tankar och känslor. Dela omsorg om vardag och barn och varandra. Om en inställning som handlar mycket om att ge och väldigt lite om att få. I det så får vi båda så mycket att det knappt märks att vi ger…

Men mest handlar det nog om att våga. Att våga lämna ut sig till ett beroende som låter grunden skaka om något händer. Att släppa kontrollen…

Så lätt var det.

Våga ge!

Jaha, börjar i morgon då…

Totalt?

Tycker egentligen inte om att ett helt inlägg ska bestå av ett citat, men det här fångade tankar som jag har just nu.

Jag pratade på MSN med en gammal vän och fick rådet  ”You just have to be true to yourself..”. Japp, just nu jobbar jag med sanningen. Lite samma visa igen och ibland tycker jag att jag är som en skiva (Vinyl, inte CD) som upprepar samma spår.

Tror att det är en massa saker som fladdrar runt och behöver sätta sig just nu. Jag provar olika ställningstaganden, bollar, provar.

Vår bruksdator i köket har länge trilskats med oss och häromdagen gjorde jag storstädning bland ettorna och nollorna i den.
I morse när jag slog på den så utspelas detta:
Jag: Hur upplever du vår dator nu på senaste tiden?
Hon: Trög och omedgörlig.
Jag: Nu pratade jag om datorn och inte mig.

För att inga missförstånd ska uppstå på vill jag påpeka att min returreplik var given, samt butti båda två log brett.

Fel väg?

I går ställde Nattens bibliotek frågan om män har känslor. Nicklas Deeped Strandh har börjat ett bloggprojekt där han ska lista alla sina twitterföljare som har bloggar. Båda länkade till mig och det känns… ju bra…. Det är alltid trevligt att få uppskattning och omnämnande, det bidrar väl något till att höja självkänslan på något sätt.

Men vad möts då nylänkade läsare av? Jo ett ”Här finns inget att se just nu. Stopp i flödet”.  Vältajmat eller hur?

Men så är det ju med oss ickeproffessionella skribenter. Jag har annat som behövs prioriteras och drar i mig och jag skriver när jag har lust till det. Tid finns ibland men om lusten är tillräckligt stark och tiden knapp så tar jag mig tid (som nu).

Även om inläggen kommer i en rännil just nu, hoppas jag att det som finns i arkivet kan locka. Om inte annat för att få en bild av mig. Jag behöver pausen

Det finns en massa ofärdiga inlägg som utkast i bloggen och huvudet vilka berör ämnena självkänsla, anonymitet, verkligt liv kontra nätsocialt liv, planering, struktur, döden, glädjen över relationer. Bloggvärldsbloggens veckotema om manlighet lockar också till funderande och skrivande.

Att vistas bland en massa duktiga skribenter och PR-folk på twitterströmen kan ibland få mig att känna prestationsångest.

”Ska lilla jag kunna matcha dom? Som skriver så bra, duktigt och initierat”.

När jag kvicknar till ur mitt förminskande tänker jag att

-Hur svårt kan det egentligen vara? Det är ju jag som skriver och jag får skriva om vad jag vill.

Jag försöker själv ofta ifrågasätta saker, vrida tanken en bit till och gå in på gatan där man inte ska gå. Så strunta i skylten och titta in.

Välkommen!

På grund av tillfällig överbelastning i neuronnätet kommer flödet av inlägg att vara reducerat en tid.
Vi jobbar för att återställa till full kapacitet på snart som vi kan och hoppas att det inte ställer till med besvär för dig som läsare.
Under tiden kan vi rekommendera länkarna till höger.

I dag har jag haft två möten med personer jag aldrig träffat. En okänd är en vän du inte har träffat än säger man.
Jag av lunch med en eftertänksam men ändå språksam och vältalig människa. Vet inte ännu exakt hur mötet påverkade mig men det gav mig nya intryck.
Det andra mötet var mer spontant. Efter ett rop på twitter hastade jag iväg till ett café för att träffa ännu en bloggare. Kort men intensivt och väldigt inspirerande,
Jag hoppas jag kan göra något bra av det här.

Nog sagt. Dags att dra slutsatser.

Efter att ha läst en diskussion på en annan blogg började jag svara, men det blev mer än en kommentar. Det bidde en fundering.

Jag tänkte på det här med vad man tar upp i sina skriverier.

För många bloggare som inte är proffessionella skribenter ar det är väl lättast till hands att man skriver av sig de funderingar man har när det känns motigt och tungt. Precis som i livet vid sidan om datorn, det är lätt(are) att beskriva och notera det som är dåligt i stället för det som är bra.

Det kan vara anledningen till att många bloggar föds i en kris eller ett behov av att få svar och stöta och blöta sina tankar. Sedan när man löst alla knutar så lägger man dagboken åt sidan för då falnar inspirationen och behovet hos amatörskribenten (som det i många fall är).

Men skrivandet har förhoppningsvis då nått sitt syfte. Att få skribenten att välja väg. Att våga förändra sig, och bryta gamla mönster. Att sätta sina ord på pränt är ett bra steg på vägen.

Fotnot:  Nu är ensamma pappan inte ett bra exempel på en amatörskribent… Tvärtom. Men det är ett dj–a bra exempel på en blogg som föds ur en kris. Får se vad som händer härnäst med den. Jag önskar dig allt gott dock.

Jag satt uppe sent i går. För sent säger en del av samvetet men jag lyssnade inte på det örat. Jag blev inspirerad att skriva en sak och då var det bara att smida. Jag hoppade runt lite bland bloggar och fann en ny intressant läsning.

Det slår mig ibland att många av de jag läser och fångas av oftast tillhör den andra genushalvan. Och många som kommenterar här tillhör samma halva.

Var är männen?

Jag tror jag borde söka upp fler bloggande män som skriver ”mjukt”.

Mjuk hemsida

En bloggkollega tänkte att det var nog ganska ovanligt att jag som man skriver på det sätt jag gör. Känslor och funderingar. Naket och ärligt.

Ska jag ta fram lite mer macho? Visa att jag har ”cojones”? (Jag vet en som skulle bli glad/nöjd, kanske två).

Nä jag ska inte försöka vara något jag inte är, men jag ska försöka stå för det jag är. Ett litet steg i taget behöver jag flytta fram mina positioner. Jag behöver ta det varligt just nu för ibland är min självkänsla inte på topp. För att jag tvivlar på mig själv så mycket ibland.

Fler inlägg kommer om dagsform, bloggens öppenhet och min personlighet och var den passar in i helheten.

PS. Jag ska försöka skriva mer utifrån känsla ett tag.

Vågat

Han kastar sig modigt från en pinne endast upphängd i ett par rep. Högt över marken och publiken svänger han fram och tillbaka. Med dödsförakt slungar han sig voltandes genom luften mot mottagaren. Båda medvetna om att ett misstag gör att de faller handlöst.

Pirret i magen och hjärtat bankande av adrenalinkicken gör att de tar ut svängarna. Allt för att få publikens jubel och den egna tillfredsställelsen att ha klarat sig och testat gränserna för vad man kan.

Tanken existerar inte. Endast känslan och lusten över att kunna klara av det till synes omöjliga att sväva genom luften, att upphäva tyngdlagen. Rörelserna och momenten sitter i muskelminne och nervernas invanda känsla.

Friheten att göra detta, att leva på gränsen och inte tänka på följderna har jag svårt att tänka mig utan skyddsnätet. Det nät av förnuft som möjliggör att de kan göra sina konster där uppe.

Jag och och en bloggvän hade en diskussion en kväll.  Vi pratade om att det är bra att använda förnuftet men inte ett dugg lustfyllt. Vi avslutade med att förnuftet kunde ses som ett skyddsnät, en sorts livförsäkring.

Många säger att man känner mer glädje och tillfredsställelse när man följer känslan i stället för det sunda förnuftet. Förnuftet är något som man  kan vila tryggt i. En slags bas som gör att man agera lite mer spontant. Kanske inom de lite förhoppningsvis vida gränser som ens  förnuft har satt?

Hur tänker du?

Förnuft eller känsla. Vad är bäst att agera ur?

Himmel och jord

Ibland vet jag inte vem som är först? Om jag har vandrat förbi någon annans blogg före dess skribent hamnat på min.

Jag har i alla fall tittat in hos Jenny på hennes blogg ”Himmel och ord”. Jag tog mig till och med friheten att lägga till den i min länklista för att dels kunna hitta dit själv igen, dels för att det  hon skriver verkar vara bra och läsvärt.

Jenny har många stränga på sin lyra, foto, måleri, konst och skrivande. Tror till och med att hon har ett jobb.

Dags att läsa litet innan huvudet möter kudden.

Får mig att fundera på att släppa begränsningar och inre hinder.

Mer text kommer.

Värme (Bild från flickr)

Många kommentarer på senaste tiden värmer.

Även om många inte varit direkt riktade till mig så är det kommentarer på andra håll. De sistnämnda värmer för att de är skrivna med hjärta och klokhet och för att folk faktiskt försöker förstå och sätta sig in i hur andra har det. Vissa är skrivna med varm medkänsla och ödmjukhet.

Här är två kommentarer från min egen blogg.

Du väcker både tankar och känslor med dina inlägg. Jag gillar det jag läser.

Av Grace på Ta ansvar och prioritera

Gillar din blogg!! Återkommer…. Tycker du gör ett bra jobb och är modig som skriver som det är…naket och ärligt! / Lina

Av antigone38 på Ta ansvar och prioritera

Jag tror att det är bra att ha kommentarerna fria. Det går ju alltid att redigera eller till och med radera när någon går över gränsen. Men det ska nog bara ske i yttersta nödfall.

Som svar till Grace och Antigone (och er andra med):

Jag skriver både med hjärna och hjärta. Tamejtusan om jag inte tycker att de från hjärtat är bäst! Hur som helst är jag glad att jag lyckats förmedla mina neuroners glada hopp via mina skriverier.

Fortsätt att ha egna åsikter. Fortsätt att tycka till. För det är ju det vi lever gott av, meningsutbyte, tankeöverföring.

Jag trodde att TruthAndFiction slutat läsa min blogg men läste detta villket innebär att jag fortfarande har henne/dig som läsare. Truth kommenterade mitt inlägg om ADHD som egentligen var en diskussion om hur man mer positivt benämner egenskaper som har med det att göra.

Men egentligen blev hon argast på detta som jag skrev förra veckan.

Visst handlar det om prioriteringar och hur man hanterar sig själv.

Jag tror säkert att det är lätt att falla tillbaka och använda diagnosen som motvapen och ursäkt. Vi pratade om det på parterapin i går att efter konstaterandet så kommer ansvaret att göra något med den vetskapen man fått. Där håller jag helt med TruthAndFiction.

Något i TruthAndFiction inlägg gör mig förbannad men jag kan inte sätta fingret på vad. Förmodligen en känsla av att bli delvis orättvist beskylld av någon som inte ser helheten. Känslan av att bli sparkad på när man försöker resa sig upp.

Men vi kan ju bara utgå från vad vi berättar för varandra här i det digitala mediet. Tills vi möts IRL, eller berättar allt.

Men tack än en gång truth för att du väcker mig. Det är inte ditt ansvar men jag är glad att du ryter till.

(Det blir ingen bild i inlägget för tiden och nätverkshastigheten räcker inte till mer)

Jag associerar också till ett inlägg från Maria där hon gnäller på veliga omständiga människor som tycker synd om sig själv och ständigt tror att allt kommer att misslyckas.

Jag tror inte att jag är sådan. Jag kan ibland ha lite för mycket av attityden av att ”det löser sig” och inteoroa mig så mycket. Det kan ligga nära till hands då att följa upp med ”se där nu misslyckades jag” eller ”nu blev det som det blev för att…” men jag strävar inte åt det hållet.

En hälsosam kontroll över tillvaron kanske är på sin plats.

Min första prio nu är att sova för jag har varit uppe för sent de senaste två nätterna.

ADHD (Bild från Invisible Hour på Flickr)

Jag ogillar att skriva ut bokstäverna ADHD för tyvärr är det fortfarande många som läser dessa bokstäver utan att drabbas av en massa förutfattade meningar.

Ska man benämna det utifrån färdigheter och svårigheter? Speciella personlighetsdrag som Genrep gör?

Diagnosen förklarar och sammanfattar på sätt och vis flera av mina personlighetsdrag:  ytligt sett en jobbig, spontan, pratig, lättstressad, tjatig, ständigt med många järn i elden, otålmodig, kontrollerande, överkänslig och temperamentsfull typ som pendlar mellan ilska och eufori.

ADHD beskrivs som:

”medfödd funktionsnedsättning inom områdena uppmärksamhet, aktivitet  och impulsstyrning. Det blir antingen för lite eller för mycket av detta.”

Malix säger  ”Jag föredrar att kalla mig Impulsiv” vilket också är namnet på hennes bok. Hon pratar också om ”kreaktivitetsgenen A D H D”. Notera mellanslagen i ADHD, är det stigmat som gör sig påmint?

Måste man göra omskrivningar? Är det jag som har förutfattade meningar nu?

PS. När jag sökte bild till det här inlägget visade det sig att det faktiskt finns ett rockband som heter ADHD. Livet är för underbart och sanningen överträffar ofta dikten. Jag skrev titeln utan vet detta och blev så häpen när jag hittade bilden på Flickr.

Numera är 18:e juli är en dag när man inte ska tänka på sig själv utan då får man dela.

Ledtrådar till skämtet finns här: (http://tr.im/EINr eller http://tr.im/EIQX)

Men frånsett att jag skämtar så är det en man att respektera. Tro inget annat.

Jag har på senaste tiden funderat på vad som gör mig nöjd i jobbet. När jag trivs bäst och får mest gjort.

Det finns tillfällen när motivationen tryter och arbetet blir segt och upphackat.

Vissa av oss har en ”gen” som gör igångstartandet och att kläcka nya idéer är toppen men där avslutet och färdigställandet kan ta en evighet. Motivation och koncentration minskar.

Jag märker på mig själv när jag är tvungen till monotont (eller kanske rättare sagt icke motiverande arbete) att koncentrationen försvinner upp i en annan galax. Jag tar småpauser, kollar en webbsida, mailen, twittrar… Arbetet med det som ska färdigställas blir uppbrutet för att jag inte orkar hålla engagemanget uppe.

Kanske är det bäst med små korta saker för att jag ska orka från början till slut? Att dela upp sina arbetsuppgifter i små korta hanterbara delar. Men hur lätt är det för en person som har svårt att planera? Finns det kurser för detta? Att skaffa sig en metod i arbetsplanering?

Jag kan hantera detta ibland men har svårt att vara konsekvent med det. Jag kan tänka mig att hjälpmedel i form av tidtagarur etc kan underlätta.

Vad ska man jobba med?

Vad är då lämpliga yrken och arbetsuppgifter för en person med sådana svårigheter och färdigheter? Många med ADHD väljer eller hamnar gärna i kreativa yrken eller andra sammanhang där motivationen automatiskt kan hållas på en hög nivå.

Journalist, artist, idrottsutövare.

Kan det vara så att många bloggare har denna ”gen”?

 

Är du kreativ? (bild från Flickr)

Men jag då?

Jag undrar vad som är lämpliga arbetsuppgifter för mig. Ett sätt att ta reda på det är att fråga andra, hur de hanterar sina svårigheter och använder det som styrkor I sin yrkesutövning.

Tanken slog mig att jag skulle intervjua några av de jag lärt känna (ahem nåja) på twitter och via bloggar. Kanske hitta några gemensamma nämnare.

Här är exempel på vad jag skulle fråga.

• Vad jobbar du med?
• Kallar du det personlighet/diagnos/svårigheter/möjligheter färdigheter?
• När kom du fram till att du hade adhd?
• Hur insåg du att du var annorlunda?
• På vilket sätt hjälper din ”personlighet” dig?
• På vilket sätt du nytta av din ”personlighet” i ditt jobb?
• På  vilket sätt hindrar det dig i ditt jobb?
• Hur gör du för att planera?
• Hur gör du för att underlätta ditt arbete?
• Varför tror du att du valde just ditt yrke?
• Vilken typ av arbetsuppgifter jobb tror du passar bäst för en person med adhd