Just nu är jag allmänt less.
Less på att vara sjuk. Att ha småont,i halsen, i magen.
Att inte orka. Att filmkopieringen strulade.
Att känna mig onyttig.
Att mina kommentarer inte kommer in utan hammar i skräp filtret. Synd. Det gör mig ledsen att inte få ett accepterat förlåt. Men det måste jag lära mig acceptera.
Gnäll gnäll…
Solen dyker väl upp så småningom i alla fall.
Eller så spelar jag på den här:
Under Deppighet, Förlåt, statusrapport
Idag har jag haft tillfälle att fundera på sanning och lögn.
Vi talar inte då om de stora lögnerna som ekonomiskt bedrägeri upp till nivån krigsförbrytelser.
Jag började skriva om hur och om man skulle avslöja för någon att man ljugit, men det blev för knöligt och jag villade in mig i mig själv.
Det hela känns inte enkelt. Det borde vara det eller hur. ”Man ska alltid tala sanning” säger föräldrar folkskollärare och det allmänna samvetet.
Jag vill helst leva efter det mottot men ser att jag hycklar också. Att jag väljer olika (grader av) sanningar, att det är ok i ena fallet att öppna sig men inte i det andra. Att det är enklare att berätta att man ljugit för någon som inte står en nära (no shit Sherlock!! men man måste väl inse och uppleva detta själv?). Rädslan för konsekvenser ökar proportionerligt med närheten så att säga.
Jag avslöjade för en person att jag dragit en lögn för denne. Hade jag inte sagt något hade allt varit frid och fröjd. Jag erkänner att skälet var ren egoism. Jag ville få klarhet i en sak och behövde då berätta mer än jag sagt tidigare och därigenom visa att jag dragit en lögn. Det var att lätta MITT samvete och på något sätt rättfärdiga mig själv samtidigt som jag också bad om förlåtelse och var ledsen att jag inte varit öppen från början. Personen blev ledsen men förstod också mig och det hela blev väl på något sätt ok till slut även om mitt dåliga samvete finns kvar och personen blev en illusion fattigare.
Man kan göra olika val, berätta eller inte berätta och jag tror att inget av dem är mer rätt. Men jag har svårt att rättfärdiga för mig själv att det är ok i ena fallet men inte i andra. Kanske är det så mina val ser ut och att jag får acceptera det?
Jag tänker inte sammanfatta eller komma till någon allmän slutsats. När vi väljer att berätta eller inte är individuellt och ”rätt” just då och för den personen.
Men det manar till eftertanke hos mig om hur jag är som person och vad jag gör i livet.
PS. Det kan också vara intressant att läsa vad Nietzshce har att säga i ämnet.
Under Förlåt, Funderingar, livet, självinsikt
Eftermiddagen idag var ingen höjdare. Vid närmare tanke var inte förmiddagen så värt uppåt heller. Skulle ha jobbat halvdag men det blev en fjärdedels halvdag. En timmas vettigt arbete och tre, fyra fem timmars twittrande, stirrande, nästan planlöst surfande samt lite lunch däremellan.
Motivationen kom inte och hälsade på. Tankarna vill inte fastna, de glider fram och åter och vill inte sätta sig till rätta så jag kan tala med dem. Jag vill kunna hålla en tanke i taget och bearbeta den klart innan nästa ska tänkas. (jajaja skyll på ADHD ni som vill) Jag skyller på mig själv. Att jag är som jag är och att situationen är som den har blivit. Det här är tankar på alla plan för de glider in i varandra och det blir för många trådar att hålla reda på.
Men!
Jag vill kapa bort , få slut på gamla tankar. Slänga bagaget som blev stort 2007 och ännu större 2009.
Jag vill säga förlåt. Från hjärtat.
Det var inte meningen att trampa så snett. Och när jag nu trampat snett vill jag be om ursäkt. (Se liknelse om buss som kränger till)
Jag vill börja om , om det går. Göra upp med gammalt, släppa det och inte ta upp det igen.
För som det varit idag kan jag inte ha det!
Bussliknelsen
Tänk dig att du är på en buss. Bussen kränger till och du tar ett ofrivilligt steg åt sidan och trampar en medresenär på tårna.
Vad säger du?
……?
Om du är någorlunda naturligt funtad så säger du ”Förlåt mig!”
Varför då? Varför säger du förlåt, det var ju inte ditt fel att bussen krängde till eller hur?
Men det är följderna du säger förlåt för. Att du råkade trampa någon på foten. Det är ju bara naturligt att i det fallet be om ursäkt att det blev som det blev.
Den här parallellen berättade vår parterapeut för oss/mig och den är i högsta grad relevant. Man gör saker som får följder, och så rättar man till det man gjort fel eller åtminstone ber om ursäkt. Det gäller att inse skillnaden och veta vad man ber om förlåtelse för och varför.
Jag fattade inte varför förrän jag fick liknelsen.
Till min fru mest, men även till alla andra som läser. KRAM.
(Puh!)
Under Deppighet, Förlåt, Funderingar, livet, statusrapport
När jag var i början av tonåren hade jag en favorittröja. Märket var Ivanhoe och den var i det närmaste outslitlig. Det doftade kvalitet i varenda maska och söm. Aldrig tappade den formen och den värmde utan att kännas obekväm eller att jag blev för svettig. Den var min bästa vintertröja.
På den tiden bodde jag med min pappa. Efter att mina föräldrar separerade var mitt hem hos honom. Det var så de ville ha det. Jag hade alltid ett rum och plats hos min mamma så det saknades inte närhet i den delen av min familj. Tvärtom! Det var mest praktiskt med skola och mitt kompisumgänge att jag bodde kvar hos pappa. Men det är en annan historia.
En dag åkte tröjan i tvättkorgen. Eftersom den var favorit blev den ofta använd och tyvärr krävdes det att den tvättades ur alla dagars lek och damm. Jag och min pappa delade hushållssysslorna, mat, disk, städning och tvätt. Min far är ganska praktiskt lagd. Det ska vara enkelt. Tvättkorgar märkta med 40, 60 och 90 grader. Helt ok för mig. Lätt att redan från början lägga smutstvätten där den hör hemma.
Jag minns inte riktigt hur men det blev jag som plockade upp kläderna ur tvättmaskinen den gången. Plagg efter plagg hängdes upp. Kalsonger, strumpor, oömma kläder radas upp på linan. Tills jag lyfter upp en tröja i barnstorlek…
Min tröja!
Jag tror att det är en av de första gångerna jag blev ledsen och arg på min pappa. Och jag kunde berätta det för honom. ”Hur kan man vara så urbota korkad att man inte tittar på tvättlappen innan man lägger en sak i tvättmaskinen”. Jag var naturligtvis jätteledsen och min pappa blev lika förtvivlad han när han insåg att han hade gjort fel. Jag förlät honom för misstaget men det gjorde ju inte förlusten av tröjan desto mindre.
Jag fick pengar så att jag kunde köpa vilken tröja jag ville.
Men den var inte lika bra.
Liten
Jag var redigt sur på frun i går efter gårdagskvällen.
Jag fick ett förlåt idag. Hon förklarade att det är lika svårt för henne att hantera situationen när hon kommer hem och ser (enligt henne) att läggningen är sen och att inte mycket är gjort.
Jag förklarade lite mer i kommentaren här. (Fast jag lägger in texten här också…)
Vi brukar börja läggningsförberedelser vid åtta ca. Jag orkade inte börja då för att jag varit igång hela dagen plus att jag var trött och inte hade fokus. Ibland har jag svårt att strukturera det som ska göras. Det tar stopp i hjärnan. Att lära sig hantera det var tid. Igår var inte den tiden…
Jag orkar inte just nu hantera på många saker på samma gång som det var i går. Jag hade mötestankarna i skallen och hur jag skulle hantera det var i min hjärna det som tog mycket kraft.
Under familj, Förlåt, Relationer
