Det här hade jag tänkt skulle bli ett långt och fundersamt inlägg. Får se hu mycket jag orkar. Det är söndag kväll och vi har haft en omtumlande helg.
Nationaldagen började med dyster förmiddag med knappast några ord mellan mig och min fru. Vi åkte i alla fall iväg till den lokala festligheten där vi stolta såg vår son stå på scen och sjunga. Nationalsången tillsammans med resten av gruppen ur musikskolan och sedan en välkänd slagdänga med sångkompisen. Modigt!
Efter middagen satte vi oss avskiljt jag och frun för hon ville veta : ”hur tänker du sen då?”
Förvirrad
Vi pratade runt lite om hur det varit, och hur vi kände oss nu. Hon ville (naturligtvis) veta om vi skulle satsa vidare. Det ärhär det blir så förtvivlat för mig för jag kan varken säga ja eller nej. Bah Mes! säger du.
Det är inte viljan att kunna säga någonting som fattas mig. Jag VILL att vi löser det här, jag VILL att vi kommer vidare, jag VILL inte att min fru ska leva i ovisshet. Det har hon ju på sitt sätt gjort länge nu även om vi har haft det bättre på sistone ändå.
Men det är därför jag ville gå i parterapi för att få stöd hjälp och ork att komma över och förbi det där mentala hindret som stoppar mig. Jag känner mig så svag och dum och feg och gud vet vad när jag inte kan få fram en viljeyttring.
Mitt i all velighet och gråt så säger hon att ”jag tror att det är bäst att vi planerar för ett liv isär”. Jag sitter kvar och funderar på vad det här innebär för mig. Fri att göra vad jag vill? Vad gör jag nu? Rent egoistiskt hade jag hoppfulla tankar. Vi hade beslutat oss. Trist att vi skulle gå isär…
Efter ett tag hamnar vi på balkongen igen för att jag skulle få fortsätta förklara något jag inte hann tidigare, nu minns jag inte vad. Vi är båda ledsna, uppgivna och matta. Innan hade hon fått en kram av mig i köket där vi båda började böla, men kramen kändes som ett stöd, ett hopp.
Jag försöker förklara min kluvenhet att det känns tryggt å ena sidan med henne och att vi funkar ibland, men att jag har något som driver mig till tankar utåt. Jag vill inte fortsätta utsätta mig eller henne för det mera. Jag vill hitta ett annat förhållningssätt, eller vad som nu kan hjälpa oss.
Det smärtar både henne och mig att jag inte kan säga om jag älskar henne eller inte. Det är värre än otroheten säger hon, och jag förstår henne. Tillbaka två år i tiden…
Helt klart är att en del av svårigheterna ligger i mig. Sedan får det konsekvenser för vår relation i och med att vi är de vi är, med det bagage vi båda har med oss och som hindrar oss att mötas. Vi ser båda att det är svårt att se vad som är vad.
Barnen läggs. De vet inget, vi visar inget.
Senare i soffan framför en dålig film med Mel Gibson sitter vi och funderar, skrattar och gråter om vartannat. Jag börjar känna mig ganska urlakad.
”Om vi kan få vårt samtal att fungera skulle det göra skillnad?” var en fråga jag fick under kvällen. En viktig fråga som jag inte hade någon kraft kvar att svara på just då.
Ibland undrar jag om ett par dagars frånvaro skulle underlätta för oss i stället för att gå och tära på varandra?
Något som underlättar mitt i allt är att vi båda kan klämma ur oss skämt om hur siuationen är. Inte gliringar och pikar utan skojerier om en själv eller den andre eller någit vi sagt. Förlösande skratt är underbara!
Idag har det varit ganska ok även om morgonen började ledsamt med hennes gråt, men det var nog mest över situationen och ingen uppgivenhet om framtiden. Nu är hon bortrest med sina föräldrar till och med tisdag morgon.
Så hur mycket hinner man med på en kväll? Från känslokyla, via resonemang till skiljsmässa och sedan tillbaka igen till att på något sätt stötta varandra eller i alla fall fundera om man inte kan stötta varandra ändå.
Hjärtat får vara med om mycket.
Lilla hjärtat
Arkiverad under: Kärleksbekymmer, Relationer, kärlek, livet | Taggad: äktenskap, kärlek, livet, Relationer, skiljsmässa
