Hjärnan är en underlig mackapär.  Jag träffade den kvinliga kollegan häromdagen på tu man hand.  Hon nämnde att hon pratat med en gemensam manlig kollega och att de hade suttit bredvid varandra på middagen och haft kul på en företagsfest nyligen. Hon berättade att de på sistine utbytt vitsar via mail.

Häpen och förundrad har jag upptäckt att jag är svartsjuk.

Helt ologiskt och förvirrande förirrande bergochdalbanekänslor. Ett hål i magen som öppnar sig i bland när jag tänker på “om” hon skulle ha en liknande relation som jag och hon. Bara möjligheten att hon förälskar sig i någon annan. Det som känns mest i så fall är om hon inte så att säga “gör slut” med mig innan det händer.  Sveket och besvikelsen är väl nyckeloird här…

Och vad ställer det mig i för situation? Då skulle jag vara i percis motsatt läge mot där jag är nu. Dvs det var jag som är den drabbade. Får inte det mig att tänka till litet?

Som sagt hjärnan är en underlig mackapär… Men om jag anstränger mig ordentligt så tror jag att jag har mycket att lära av de här känslorna. Kanske ett sätt at gå vidare, utvecklas…

Finns det någon som tycker att jag är ologisk? Finns det någon som kan förstå de här helt uppåt väggarna ologiska känslor?