Så hur hamnade jag här?
Man runt 40, två barn gifta drygt 9 år, ihop sedan knappt 18.
Har de senaste åren funderat på vad som gör livet värt att leva. Vardagen töcknade ihop till en grå massa och “vi” försvann. Slentrian och tristess är väl ord som beskriver tillståndet.
Tankarna började söka sig utåt. Har haft en del nätchatt-kompisar och nätkontakter varav en verkligt allvarlig med en del känslor inblandade. Oftast var det ett sökande efter en kick, en bekräftelse antar jag.
Senaste våren och sommaren har jag varit så upp över öronen förälskad i en kvinnlig kollega, och hon i mig. Redan från början sade hon att hon bestämt sig, hon ville inte göra några förändringar i sitt liv just nu (då…?). Känslorna tog överhanden och vi hade en verkligt, jag menar verkligt passionerad affär. Hemliga möten , på jobbet, på lunchdater och träffar för lunch ute i det gröna. Suck! Verklig passion. Vet inte riktigt vad som hände och vad vi sökte men vi kunde inte hålla oss ifrån varandra.
Alla dessa känslor, tankar och funderingar gjorde att jag till slut hade kaos innombords och detta släppte jag som en bomb i början på sommaren. Jag berättade INTE om min förälskelse! Jag berättade att jag kände mig vilsen och deppig och att jag inte trivdes med livet. Detta påverkade mig så mycket, självkänsla och relationen med min fru och det kändes som om jag ifrågasatte allt. Vem ska man leva med? Hur ska jag leva?
Sommaren som följde var en verklig bergochdalbana. För mig och min fru. Även hon hade tyckt att livet var lite småtrist men accepterade att det fick vara så när man har små barn. Nu är vi ute ur välling och blöjträsket sedan många år med barn i lågstadieåldern. Men det borde finnas mer i en vardag än att bara få det praktiska att gå ihop. annars kan man lägga sig ner med näsa i vädret…
Just nu är det väl status quo. Vi har gått ett par ggr i familjeterapi och går till var sin terapeut för att “bolla” av oss våra tankar och känslor mot en extern part. Jag vet inte vart det bär iväg från detta.
Vad söker jag då? Mentalt motstånd brukar jag säga. Humor, glädje djävlarannama och inte TV-soffan. Inte bekvämlighet i alla lägen. Tror att det blir ett eget blogginläg om det jag söker i livet.
Klockan är 23.05 och jag har lovat mig själv att inte sitta för länge på kvällarna. Blir jag för trött funkar ju inget. God natt! Kram på er alla där ute!
3 comments
Comments feed for this article
2007-12-02 vid 9:12
Anna A
Vill bara säga, been there, done that… Vi kämpade en hel sommar, eller rättare sagt, jag kämpade en hel sommar. Allt han sa var att han inte längre visste om han älskade mig och utelämnade fint otroheten med kollegan… Hade jag vetat det hade utgångsläget varit annorlunda. Nu fick jag ju veta det och då försvann allt, hoppet, tilliten och den lilla gnutta kärlek som fanns kvar. Vi separerade och jag mådde riktigt dåligt i ett halvår sen började jag sakta bearbeta mig själv och mina känslor. Vad saknade jag, honom eller någon? Viktig fråga och jag kom fram till att det var någon jag saknade och inte honom. Använde mig faktiskt av Dr. Phils relationsakuten, den är pinsam att köpa men helt fantastisk att läsa, rekomenderas varmt. Att separera är skrämmande, man delar på sig själv, blir halv men det är ibland det som behövs för att kunna bli hel igen… Vår dotter mådde inte bra i den relation vi levde i och nu mår hon betydligt bättre trots att det sliter att åka mellan. Livet är här och nu, ta vara på det och glöm inte att andas under tiden
2007-12-02 vid 17:33
FarsanMittiLivet
Hej Annna
Tack för din kommentar. Skönt och bra att få höra den “andra sidan” också. Jag har läst en hel del inlägg här och var om otrohet från båda parters håll. Det man kan summera det hela i är väl “Var sann mot dig själv”. Inte alltid så lätt med tanke på alla parametrar i ekvationen: relation, uppväxt, personlighet etc.
Jag tänker mycket på hur barnen har det nu och hur dom skulle kunan ha det, i alla möjliga scenarion. Det blir nog ett inlägg om barn också…
/Farsan
2007-12-02 vid 20:23
Anna A
För mig var själva sexet i otroheten inte det som störde mig, sårade mig, utan det var hur han hade pratat med henne om mig, om oss, om våra problem. Glöm aldrig att risken finns att din fru får veta om otroheten och det kan bli fult, inte bara för dig utan för barnen. Ärlighet kräver sin man men är faktiskt det enda rätta. Utifrån det kanske ni kan samtala fram till hur ni vill ha det, hon kanske är lika trött på allt som du, oftast vill man så mycket men har fastnat i ett mönster som inte går att bryta sig loss från. Barn är inte dumma, de märker av spänningar mer än vi tror. Lycka till oavsett vad som händer och vad du gör. Glöm inte att du har bara ett liv, lev det väl.
/Anna