Jag har börjat fundera på vad man ska ha ut av livet.

Klassiskt! säger du.

Visst, 40 år gift tvåbarnsfar får en medelålderskris. Så djä——a vanligt va. Kom med något nytt. Nu är det så att bara för att det är så vanligt (höll på att skriva normalt…) att man tar sig en funderare när man är mitt i livet så är det inte mindre knepigt för det.

Ska man ta tjuren vid hornen och se till att det händer något. Skilja sig? Ut på grönbete? Piffa till förhållandet? Hur vet man när det är”good enough” eller när det är “enough!” i ett förhållande?

Jag har ingen lust att bara gå på känsla för det blir bara hoppigt och jag har redan försökt den metoden. Leder mest till icke-beslut eller konsekvenser som inte riktigt var det jag hade tänkt.

Häll på att överge iden att blogga när jag tänkte på så många som har beskrivit samma situation som jag är i. “Vad kan jag tillföra för något? Vad kan jag säga som inte alla redan har sagt?” Är det jantelagen, eller något åt det hållet som spökar?

Så tänkte jag om. Det här är för min skull! Det här är för att få reaktioner på mina tankar.  Därför skriver jag. Därför stöter och blöter jag mina tankar med er läsare. Jag hoppas jag får möta några av er på resan.