Bloggar som jag fann intressanta för att de ger mig information som jag har nytta i mitt arbete. I den här kategorin är bloggar som jag återvänder till skrivna med ett lätt och flytande språk men ändå med substans. Borde alltid vara så men många tekniker har inte skrivandet som en av sina prioriterade passioner.
Numera är det oftast personligt som är bloggmålet för dagen.
TruthAndFiction var en av de första bloggarna som jag återvände till. Trots att jag inte ville det för att jag fick så mycket mothugg. Jag är glad att jag tog mig förbi det för hon skriver saker som får en att tänka till och inse att man kan se på saker på andra sätt. Hon har gett mig kritik ett par gånger men också beröm och goda råd. Hon kan vara kategorisk och kanske i mångas ögon fyrkantig men jag gillar henne verkligen. Det ska mycket till för att jag ska sluta läsa.
Nattens bibliotek hamnade jag på via den slump som gör att man länkas till något som man söker efter. Jag fångades av en novell om en relation som visade sig bli ensidig. Siri skriver lättläst, brett och tänkvärt och har gett mig egna uppslag och uppmuntrande kommentarer. Det är alltid substans och läsvärde när hon dyker upp i rss-flödet.
Slutet är början på något nytt har jag hamnat på två gånger. Första gången hittade jag en historia om hur bloggskrivaren hade kontakt med en tokig kärring. Andra gången, tja då var jag fast. Maria skriver om sina funderingar och händelser i vardagen så jag blir glad i själen. Att få ditt förtroende Maria gör mig berörd. Marias hjärna går i hundratio knyck men det går att hänga med i tempot för att hon oftast skriver enkelt och tydligt. Men i matinläggen tittar jag bara på de fina bliderna.
Det ska vara roligt också
Jag har en förkärlek för dåliga (språk)vitsar och underfundig humor så då och då tittar jag in till Tjuvlyssnat för att inte tala om photoshopdisasters.
När ger man upp en blogg?
Ibland kan jag vara på väg att ge upp en blogg och det har hänt att några strukits ur mitt rss-flöde men då slöläser jag eller bara tittar till på ämnesraden för ibland dyker det upp en fundering som är värd närmare läsning.
Inte ännu favorit men snart
Joakim Jardenberg som skriver Jardenberg Unedited är en god ”runner up” för en ofta läst favorit. Jag har ännu inte hunnit läsa så mycket av den men häpnar över hur mycket information man kan klämma in på en webbsida.
Hur…
Det finns så många som jag skulle kunna fylla på med. Vill man kan man söka på kategorin Bloggar här.
Nu undrar jag bara hur jag ska hinna läsa allt jag vill…
Är på knytkalas på dotterns skola. Vi kom tjugo minuter försent, så hon missade att se uppträdandet som jag inte kände till att det var.
Var inte på pigg på att vara social idag men släpade mig hit ändå. Frun sade ”man kommer inte tjugo minuter försent”. Kanske inte… Men känner man till mina förutsättningar?
Jag blev matt av hennes kommentar för just nu är varenda motgång svår att ta. Det räcker med det jag anklagas mig själv för.
Det räcker nu!
Jag undrar var bloggaren XCobra tog vägen? Hon tog ett flyg till England och sedan poff! Jag antar att internet är fullt med sådana rester där folk försvinner, glömmer lösenord eller bara tröttnar på allt.
Originalet till listan kommer från http://add.about.com. About.com är tydligen är en del av New York Times Company och sidan skrivs enligt dem av ett nätverk av ”Expert Guides”. Man får hoppas att de har substans och tyngd i sitt innehåll?
Jag har inte hunnit läsa igenom hela listan men oj! vad jag känner igen mig i många av punkterna.
Om man nu kan göra en motsvarande lista med åtgärder och hjälp för de typiska symptomen. Och sedan följa dem. Men det ligger väl i ADHDarens natur att inte kunna följa…?
En bloggkamrat skrev om svarta hål man trillar i under sin vandring på livets väg. Man trillar ner, ligger där ett tag, olika länge beroende på personlighet. De flesta tar sig ur hålet på egen hand eller med hjälp av andra eller verktyg de har till hands. Terapistegen eller djävlarannamakniven kan komma väl till pass när man är nere i gropen.
Just nu håller jag på att resa mig efter att ha gått in i pappersväggen förra veckan. Jag står upp och aktar mig för att springa för fort. Jag är sådan att jag ofta vill ta nya vägar och se nya spännande saker men ibland går det lite för fort och resten av själen, hjärnan och familjen hänger inte med.
Balans!
Jag hamnade av en slump på bloggvärldsbloggens inlägg om hjältar och blev berörd av en YouTube-video.
Så vad är en trött dag, eller en sur arbetskamrat i jämförelse.
Jag hade meddelat jobbet igår att jag skulle var borta på förmiddagen. Jag skulle nämligen på ett spännande seminarium om nya verktyg man kunde använda i mitt dagliga värv. Såg fram emot att få göra något lite annorlunda och eget och slippa det lite trista omgivningen på kontoret. Morgontrött hoppar jag på en buss som enligt en vänlig dam på hållplatsen ska ta mig till rätt ställe.
Jag tittar upp från twittertelefonen när bussen tar en för mig oväntad väg, och frågar häpet tjejen bredvid: ”Går inte den här bussen till xx?”. Jag får det vänliga rådet att hoppa av och byta buss. Shit! nu kommer jag precis i tid. Jag som hade siktat in mig på bjudkaffe och gratismacka.
Några minuter före utsatt tid travar jag in i lokalerna och möts av…
Ett lugn. Knappt en kotte är där. Några sitter vid datorer i en utbildningssal och inga värdinnor stå roch möter upp med namnlappar som de brukar. Hmm något stämmer inte. Jag tittar på klockan och funderar på om jag lyckats missa tre dagars vintertid…
När jag försynt frågade om seminariet log receptionistkillen glatt och sade ”Ja om precis en månad kan du komma tillbaka”.
Tidsnöd
Finns det något lämpligt straff eller skamvrå som man kan få stå i?
Vi lyckades hålla en lagom blandning av aktivitet, måsten och vila under helgen. Lördagen förflöt i lugnt tempo och på eftermiddagen åkte jag och barnen för att titta på levande dinosaurier. Nej inte svärmor, farmor, andra släktingar eller telefoner med nummerskiva. Vi såg ”Walking with dinosaurs” i globen vilket jag trots min vuxenhet (Hrrmmm) upskattade också.
Barnen ville köpa det hiskeligt dyra krimskramset som de sålde (merchandise). Äldsten hade inte pengar tillräckligt och minsta ville inte använda sina pengar men ville ändå köpa. Hon blev ett offer för motstridiga känslor således. Jag avrådde från köp för det är ju bara SKRÄP. Möjligtvis en affisch som minne. Eller har jag blivit vuxen och tråkig när jag inte tycker att ett dinohuvud i mjukplast eller dinotassar i tyg inte är prisvärt? Jag vet(?) att de inte kommer att använda sakerna mer än högst tre veckor.
På söndagen fick jag och frun tillfälle att vara ”vi” när vi kunde åka iväg och se ”Pärlfiskarna” på Folkoperan. Fantastisk scenbild och ganska ovanligt ändå att man inte byter ut scenografin under pjäsens gång.
Jag kämpade med att hålla ner min stressnivå och tror att jag lyckades hyfsat. Fick anstränga mig att inte glo för mycket på skärmen. Efter veckans kollaps så är jag lite mer vaksam på klumpen i magen och förhöjda axlar. Har inte läst igenom min ”bloggbok” som jag hade tänkt så det projektet ligger och väntar.
PS. Hyr gärna filmen WallE. En film med ett varmt bultande robothjärta.
Kärleken gör säkert ont ibland. Texten är lite dyster, brusten kärlek, kärlek som gör en ”blue” och illusionslös. Men Elvis och Emmylou har de vackraste röster och får låten att klinga av hopp i stället. Kanske är det en påminnelse om att man kan bli bränd? Ta vara på det man har.
För övrigt kan jag varmt rekommendera att du lyssnar mer på Elvis Costello, en artist jag upptäckt på senare år.
… För att det är gott, inte för att döva hungern.
Jag vill äta mat i lugn och ro, inte hasta i mig på snabbmatsstället.
Jag vill njuta ett gott vin, inte släcka törsten med söta kvalmiga drycker.
Jag vill vara medveten om vad jag stoppar i mig.
Jag vill att min själ ska bestämma över min hunger.
Efter två dagars vila känner jag mig bättre. Officiellt var jag förkyld men egentligen var jag slutkörd. Inte utbränd. Bara lite sotig på händer och i huvudet.
Jag borde ha sett varningstecknen: nästan maniskt konsumerande av information, kontaktsökande utan plan, virrighet och svårighet att se framåt och planera, håglöshet och trötthet.
Vad stoppar elden? (Bild från fliccr)
Samtidigt kopplar jag bort mig själv, stänger av en del av omvärlden.
Jag borde ha sett?
Jag ser nu.
Klokare? Kanske.
För övrigt ska jag skicka det här till en närstående. Det är viktigt.
TruthAndFiction var en av de första bloggarna som jag återvände till. Trots att jag inte ville det för att jag fick så mycket mothugg. Jag är glad att jag tog mig förbi det för hon skriver saker som får en att tänka till och inse att man kan se på saker på andra sätt. Hon har gett mig kritik ett par gånger men också beröm och goda råd. Hon kan vara kategorisk och kanske i mångas ögon fyrkantig men jag gillar henne verkligen. Det ska mycket till för att jag ska sluta läsa.
